Tusse 1 år. Och lite annat.

Jag vill inte skriva något egentligen. För jag orkar inte riktigt sätta mina tankar och känslor på pränt. Men jag vet ju att jag inte kommer undan bara för att jag försöker låtsas som om de inte finns. Det är ju inte några speciella tankar och känslor jag bär på. Bara tråkiga.

Tusse fyllde 1 år i lördags. Det var inte mycket till firande då hon fyllde på påskafton. Jag hade bett alla låta bli att göra något utav det eftersom vi måste ha ett kalas utanför påskhelgen oavsett. Tusse bryr sig ju inte när eller ens om hon får ett kalas. Men hennes bror gör det. Hennes bror vill fylla år varje dag om han fick välja. Han pratar mest hela tiden om när han ska fylla fyra. Så att han får ett 3-årskalas och lillasyster ska få flera 1-årskalas skulle nog inte ses med blida ögon.

Och det gick bra. Mormor och morfar kunde inte låta bli. Hon fick deras paket på hennes födelsedag. Men alla andra lät saken vara. Så nu laddar vi för stort kalas till helgen.
Jag vet inte vad jag tänker om saken. Rent praktiskt är det ingen bra idé att göra något speciellt på påskafton. Men ändå... det är Tusses första födelsedag. Ett år sen hon föddes. Det finns en massa känslor kopplade som inte tog vägen någonstans. Inte för att ett kalas hade ändrat på den saken. Men jag hade nog velat skrivit en text här. Ältat lite gamla Tusse-kom-till-världen-minnen. Nu har det gått två dagar och mina tankar och känslor är inte de samma. Så nu spelar det ingen roll.

Annars har påsklovet med ungarna, kusinen, mormor och morfar varit bra. Hög energipåslag, men roligt. Lovet avslutades med att Sambon och mina systrar och systers pojkvän kom upp till landet. Fullt hus. Full rulle.

Och nu är det över.
Påsklovet. Mammaledigheten. Imorgon är det jag som åker till jobbet. Sambon som ligger kvar och håller Tusses vällingflaska.
Alla frågar hur det känns. Jag har känslor. De har bara inget med jobbet att göra. Jag vet inte vad jag ska göra när jag kommer till jobbet. Så där vet jag inte vad jag ska känna, tycka eller tänka. Så mina känslor handlar om något mycker mer ytligt.
JAG HAR INGET ATT SÄTTA PÅ MIG!!

Skulle ha handlat lite kläder innan jag började jobba. Men det blev inte av. Jag prioriterade påsklovet istället. Och möte med banken. Och BVC. Så det blev aldrig av. Det är ju inte jordens katastrof. Jag jobbar ju trots allt alldeles bredvid ett utmärkt Centrum. Så den mest akuta klädfrågan räknar jag med vara löst under veckan.
Men jag ser ju fortfarande gravid ut. Jag har inte alls lyckats gå ner något vidare. Det är oerhört ångestladdat att gå förbi spegeln och se hur jag ser alldeles fin och gravid ut. Fan, jag hatar det. Kan jag inte se tjock ut utan att se gravid ut? Och att dessutom på det inte ha snygga kläder som klär mig. Första dagen på jobbet. Det är inte så att jag längtar.

Nåja. Det är ju inte så att jag har någon annan än mig själv att skylla. Jag hade kunnat gå ner i vikt. Jag hade kunnat köpt kläder som passar. Jag hade kunnat gjort en massa grejer. Nu är det som det är. Sluta gnälla.

Nu måste jag rota runt i min garderob.
Hej så länge.