Jag ville så gärna få jobbet som verkade så bra, men trodde aldrig det skulle gå. Nu när erbjudandet kom blir jag plötsligt tveksam. Man vet vad man har men inte vad man får och så vidare.
Så tänker jag att jag ju vantrivs där jag är nu. Men jag har snälla kollegor. Och min rent fysiska arbetsplats är under all kritik och häromdagen fick jag veta att sämre blir det om nån vecka eller två. Så illa att jag inte kommer kunna sköta mitt jobb utan nu måste dra in facket om det ska bli en ändring. Eftersom jag dessutom hanterar sekretessbelagda uppgifter måste jag sitta så ingen ser vad jag gör, idag är det precis tvärtom, vilket naturligtvis är helt orimligt.
Det är märkligt, jag ville så gärna trivas där jag är idag. Och jag trivdes första veckorna, innan jag blev ombedd att byta plats. Dum som jag var kunde jag inte med att säga nej, och hamnade i situationen jag är nu. Men kollegorna som alltid ställt upp så bra, det känns ju som ett svek. Samtidigt inser nog de flesta att jag inte kan stanna bara därför. Faktum är att jag tror att jag varit friskare idag om jag inte haft så dålig arbetsmiljö på jobbet. Så ett byte av tjänst kan ju bli bättre. Kanske rent av bra så att jag på sikt mår bättre!
Jag hoppas verkligen det. För jag måste ju ta det, så är det ju.