fy fan vad jag hatar min kropp. jag har vilat/rehabiliterat mig från höftmuskelinflammationen sedan i slutet av november. fått klartecken att sätta igång med löpträningen för ganska längesen egentligen, men väntat på grund av vädret. har börjat äta msm, har gjort sjukgymnastik, allt kändes bra och då tänkte jag att nu kör jag. första gången kändes jättebra. andra gången kändes jättebra. idag: inte alls bra. det gör inte jätteont (än), men det känns.
och jag har tagit det JÄTTELUGNT. följt mitt igångsättningsprogram till punkt och pricka. inte tagit ut mig, inte sprungit för långt, inte ökat för mycket, låtit det gå flera dagar mellan varje pass. och ändå går det ÅT HELVETE.
fy fan. nu har jag lipat en lång stund över detta, och det orättvisa i att folk kan vara lata och tjocka och missköta sig och göra fel i största allmänhet och ändå aldrig få ont någonstans, och andra kan kickstarta från ingenstans om de bara vill, men de gör det inte av lättja eller andra orsaker. och visst, det hjälper ju inte ett skit att vara avundsjuk och missunnsam, men det är jag ändå, för att jag bara försöker och försöker att göra allting rätt, men jag klarar för helvete inte av att göra någonting, jag får ju för helvete bara börja om från ruta ett precis hela tiden, jag kommer ju aldrig någonstans. jag begär väl inte att bli världsmästare eller att kunna springa maraton, men några ynkliga kilometer ett par gånger i veckan är väl för HELVETE inte för mycket begärt? kan man ju tycka. kan man ju VERKLIGEN tycka. ja, gud, jag talar till dig nu, för jag förstår verkligen inte tanken bakom det här.
jaha, nähä, men om man skulle festa till det med värmedyna och lite värktabletter och grejer då? here we go again. jävla skitliv, jävla skitkropp.