Jag vill också vara ledig

Jazzie 2012-12-21 22:02 (7 kommentarer)

Jag är helt slut.
Det känns som om jag kör ett race så här precis innan jul och sen ska jag få vara ledig. Som många andra. Men så inser jag att mitt "jobb" inte är ett jobb. Och man får inte ledigt.
Det känns så värdelöst, men nu så här 9 månader in på mammaledigheten så känns mitt liv lika mycket som ett jobb som någon annans. Men mitt jobb är mina ungar. Och jag vill ha jullov. Eller i alla fall lite ledigt ifrån dem. Båda två. Inte ha ansvar för någon utav dem. Mer än några timmar. Mer än över natten.

Jag vill ha ett intresse som tar mig bort från ansvaret. Några kvällar i veckan. Jag vill vara Sambon... lite grann. Ta ansvar för snöskottningen. Gå ut och dricka en öl och ha en stund för mig själv. Sätta mig vid datorn och skjuta loss en stund med hörlurar så jag inget hör.
Fast jag vill ju inte det. Jag gillar ju inte att spela datorspel. Jag vill inte vara ute och skotta. Eller ens hänga utanför i mörkret och dricka öl och tjuvröka.
Jag vill göra mitt. Fast utan att ha ett öra lyssnandes om ungarna grinar. Utan att behöva bry mig om de vaknar. Jag vill sova utan att dela mina 90cm med två små. Jag vill ha mitt täcke helt själv. Inte trängas 3 under det.

Var hos mamma och pappa härom dagen. Medan ungarna sov gick jag till affären för att handla lite till middagen. Prommenade dit fick mig att längta efter just en paus från min vardag. Jag älskar mina ungar. Och det är gräsligt tomt under täcket när de inte ligger där och trängs. Men just nu är jag slut. Just nu känns umgänget med mina barn mer som mitt jobb än något annat. Och jag vill inte känna så.
- Vad skönt, ni ska få vara lediga över jul, säger svärmor.
Jag vill bara skrika, INTE JAG!!
För problemet är att det räcker inte att Sambon är hemma och vi delar på ansvaret. Jag vill vara ledig från mitt jobb. Jag vill få ombytet som alla andra jullediga. Bryta min vardag. Men det går inte. För min vardag är detta. Detta som alla andra samlas kring när de är lediga. Det som man kommer hem till. Det är mitt liv. Det är min vardag.

Jag trött. Det känns bättre imorgon. Men jag skulle så jävla gärna vilja ha ett litet break från min vardag.

Anni

Rym! Ta in på hotell en natt, gå på bio med en kompis, gör nåt helt annat, bara nåt litet - det räcker. Det är kanske dags att du ger dej själv en julklapp?

2012-12-21 22:35:59

Tintomara3

Förstår att du är jättetrött. Jag hade aldrig klarat att ha ungarna i sängen på nätterna. Tanken föll mig aldrig in ens. Försök att ändra på något innan du går in i väggen. Det vore tragiskt för hela familjen.

2012-12-21 22:44:44

Erika

Vad är det som hindrar dig? Du är väl inte ensamstående med barnen?

2012-12-22 09:04:26

Jazzie

Det som hindrar mig Erika är kanske främst att jag vill vara ledig från min vardag... samtidigt som jag kanske inte riktigt vill vara ifrån min familj.
Att ta hand om mina ungar känns just nu som ett jobb. Fast jag mycket väl vet att det inte är så. Och jag vill likt andra säga "Haha... nästa arbetsdag 8 januari"
Men det lär ju inte hända. Om inte jag tar mitt pick och pack och åker någonstans. Men även om det skulle innebära att komma ifrån min vardag så skulle det också innebära att jag skulle sitta ensam någonstans under jul och nyår. Vilket inte riktigt är min önskan. Och om du menar att min Sambo kan ta ett större ansvar för våra barn så att jag kan få göra något annat så vill jag bara säga att just precis nu så räcker det inte för att jag ska känna att mitt behov blir uppfyllt. Jag vill vara LEDIG. Verkligen LEDIG från min vardag.
Men det var bara vanligt kvällsgnäll från min sida. För jag vill inte vara ifrån min familj. Jag vill vara tillsammans med dem. Och tja... man kan liksom inte skaffa sig barn och tro att man inte behöver ta de konflikter, de bajsblöjor, de gråt eller nattningar som behövs. Även om jag långt ifrån behöver ta alla.
Men jag tycker det är ok att man någon gång känner att fan så skönt det skulle vara om man bara kunde stänga av showen. Att ta ledigt helt enkelt.
Och det känns jättesurt att vara less på sin vardag när vardagen är att vara tillsammans med sin familj. Med sina barn. Det är ju en ynnest egentligen.

2012-12-22 16:05:09

Jazzie

Ok, jag måste rätta mig. Det kanske faktiskt inte är så ok att gnälla över det här. Det är kanske inte så ok att vara trött över att behöva spendera det mesta av sin tid med sina barn.
Men jag gnäller över det i alla fall. Men kanske hänger det en stor fet "håll käften och kamma till dig för i helvete" i luften. Och i så fall förtjänar jag den helt och fullt. För jag fortsätter gnälla

2012-12-22 16:13:07

Fast ärligt talat är det ju inte ett under av intellektuell stimulans att sköta, leka, konflikthantera och uppfylla behov around the clock.

Man använder så stenhårt sina tålmodiga, logistiska, känslomässiga sidor att de står en upp i halsen och man undrar vart resten av en tog vägen. Det är inte nån synd, det är en fullt naturlig konsekvens av att skava med sina nära relationer dygnet runt utan att få tillfälle - eller ork - att få använda de andra, vuxna, individualistiska sidorna av sig själv.

Man kan bli trött i höger biceps av att bara lyfta vikter med höger arm. Man kan bli trött i jaget av att bara använda vissa sidor av sig själv, nödvändiga i innevarande livssituation.

2012-12-23 08:41:35

Lisasan

Jazzie, alla behöver variation, hur vettig "sysslan" än är. Du har all rätt att gnälla, åtminstone lite, och jag tror alla, i alla fall alla småbarnsföräldrar, förstår lite hur det känns.

2012-12-25 21:39:31

Info

Namn: Jazz
Född: -
Hemstad: Stockholm
E-post: -
Hemsida
Medlem sedan: 2008-12-27
Antal texter: 1 076
Övrigt: Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.

Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte