finhelgen och den konstiga sömnen

Mycket fin helg såhär långt. Älskar min lilla familj, känner mig nykär i både M och lilla A och vi gör roliga saker ihop. Nu är jag ensam hemma, A:et somnade precis och jag ska väl ta och våttorka golven så det luktar lite rent här hemma innan hon vaknar och det är matdags igen.

I natt sov jag i gästrummet, men vaknade av bebisljud trots två stängda dörrar och att rummen är i helt olika delar av lägenheten. Och då skrek hon inte ens mycket. Det är märkligt det hela. Fick dock ganska mycket sömn ändå och kände mig helt utvilad när jag sen vaknade vid halv åtta och det fortfarande var tyst omkring mig. Kunde inte alls somna om (förr sov jag minsann 11-12 timmar i sträck på helgerna ibland, men nu verkade 8 timmars något upphackad räcka) utan gick upp och satt uppe och läste bok en stund helt själv innan det var matningsdags.

Hade ångest över att ha julklapparna kvar men nu är det mesta fixat, lite att göra i veckan som kommer men det ska nog gå vägen. Ser fram emot julen, att vara lediga ihop lite till.

Något jag saknar mer och mer är mitt tidigare sociala liv som utplånats pga ny stad och avstånd och bebis som inte gör att jag bara kan åka iväg vilket jag ju annars kunnat göra nån helg till exempel. M är på en sån kompisgrej i kväll som jag önskar att jag också kunde ha här. Att komma hemifrån, ut och äta med kompisar en kväll sådär eller ta en fika på stan utan bebis (ja, eller med också för den delen). Att tänka på att jag haft det om vi bott kvar gör mig ledsen. Och jag vet att det kommer bli bra här med, att vi kommer hitta fler sammanhang, att jag kommer hitta personer att umgås med. Men det tar tid och ibland bara orkar jag inte vänta/kämpa utan vill bara ha tillbaka mina gamla vänner.