de mörka dagarna

Senaste veckan har det ju bara varit så konstant mörkt. Jag som ändå är hemma på dagarna, och således borde kunna insupa lite dagsljus, behöver tända alla lampor i hela lägenheten så fort jag går upp för att kunna se något annat än grådis. Det blir liksom aldrig ljust och sen blir det kolsvart. November alltså, jag gillar ju inte den här tiden på året men jag brukar ändå tycka att typ februari är värre (när det varit mörkt så länge och man fortfarande inte kan se några vårtecken).

Men jag försöker. Vi går ut och går varje dag innan det blivit beckmörkt. Jag aktiverar mig. Sköter det som ska skötas. Söker lite jobb. Skrattar med lilla A. I förra veckan stod vi inte ut så vi bokade en resa, till solen (vi får väl turas om att vara i den). Inte nu, men senare i vinter. Bara vetskapen gör att det känns lite lättare. Men åh vad jag längtar till sommaren. Sommar med en ettåring, en helt ny upplevelse. Precis som allt annat är just nu, helt nytt och för första gången.

Tvättar och ska packa för i morgon åker vi iväg för en familjehelg. Det ska bli mysigt!