Min syster och jag

Jag blir galen på mig själv och mitt sätt att reagera kring min lillasyster. Av någon anledning får hon mig att känna mig fel och näst intill löjlig.
Äh, det är svårt att sätta ord på det. Men jag uppfattar mig, mitt liv och mina val kritiserade när hon egentligen bara pratar om sitt liv och sina åsikter gällande hennes eget liv.

Och jag AVSKYR när människor som tror att allt man säger handlar om dem på något sätt. Och nu sitter jag och gör precis just det.
Min syster och jag har nog glidit isär i rätt många år nu. Men det ska inte spela någon roll. Vi är systrar och vi behöver inte sitta i varandras knä för att funka. Vi fick barn med bara 4 månader emellan. Man kan tro att det skulle göra att vi kom varandra närmare i det faktum att vi hamnde i samma fas i livet. Men så blev det inte alls. Istället hamnade vi nog än mer isär.

Jag gick upp i min graviditet, tyckte det var ganska skönt att komma bort i från jobbet och orkar inte längre hålla igång mitt sociala liv något vidare. Dessutom har det ju visat sig att jag trivs rätt bra med att bara vara hemma.

Min syster satsar mycket på jobbet. Hon prioriterar att hinna med att träffa vänner så som de gjorde förr. Dvs utan barn. Hon kör på i 120 och tycker inte att livet måste ändras helt och hållet för att man fått barn.
Och jag håller ju med henne så klart. Och jag tycker inte att hon gör något fel. Det är bara det att när hon pratar om sitt så hör jag kritik mot mitt. Jag har låtit barnen ändra mitt liv fullständigt. Jag har nog blivit väldigt annorlunda mot hur jag var förr. Jag har på många sätt blivit en sån där som jag själv inte stod ut med innan jag hade barn. Mina vänner kan nog både tycka ett och annat om mig i dessa dagar.

Och de får göra det. Vad kan jag göra? Detta är vad jag klarar av just nu.
Det här med min syster har dessutom blivit värre sen Tusse kom. Att ha två barn visade sig göra det svårare att bli "barnfri". Det är inte alls lika självklart att be de runt omkring oss att ställa upp som barnvakt till en nollåring och en vild tvååring i tid och otid bara för att vi har lust att få lite egen tid. När det bara var Grodan så stod de nästan på kö att få vara barnvakt. Inget ont om vare sig mina föräldrar eller Sambons föräldrar. Men det är ganska mycket mer jobb man lassar över numera. Så vi har börjat göra mer där barnen är med.

Jag ska inte påstå att vi är proffs på det än, men vi har blivit bättre. Och jag vill bli bra på det. Det var så jag växte upp. Vi var ALLTID med. Vi hade vår mormor och morfar som gärna fanns där för oss. Men mamma och pappa sprang inte iväg på restaurang för sig själva. De var två riktiga festprissar när vi växte upp med ett stort umgänge och många fester som var tradition. Och vi var alltid med. En fest per år hade de som var barnfri. Annars var vi där. Det var en självklarhet.

Äh, som sagt, det är svårt att sätta ord på vad det är jag känner. Främst för att min syster faktiskt inte kritiserar mig. Hon pratar om sig, och jag reagerar.
Varför reagerar jag negativt? Kanske är det för att jag inte tycker att jag och Sambon gör så väldigt mycket där ungarna faktiskt är med. Och att jag inte tycker min syster gör det heller. Att kvalitetstid i princip är det samma som "utan barn".

Min syster och hennes sambo gör det genom att en av dem får egen tid, eller så får de barnpassning. Jag och Sambon gör det genom att minska ner vårt sociala liv till näst intill obefintligt.

Ja, nu börjar jag nog närma mig kärnan. Varför jag tar illa vid mig det min syster säger. Okej. Då börjar det i alla fall klarna lite för mig. För er är den här texten kanske skitrörig. Men jag behövde den för att reda ut mina tankar. För jag började den här texten i ett helt annat hörn än var jag står nu.
Tack för mig.
Nu ska jag nog kunna slappna av i mina samtal med min syster och inte ta åt mig saker som inte har med mig att göra.