Vikten.

"Jag är tjock."
"Du är gravid."

Upprepa. Upprepa. Igen och igen. En ängels tålamod har han, den blivande barnafadern. (Det bådar väl gott, för den delen...)

I början, när jag började tänka så här, tänkte jag "jamen det är ju typiskt, haha, tänk om jag vore en gammal anorektiker och tänkte så här på riktigt." Nu... jag vet inte, det blir lite mycket av det.

Jag har gått upp sex eller sju kilo beroende på vilken våg man litar på (jag har ingen egen). Det är något kilo mer än rekommenderat för den graviditetsvecka jag är i.

Egentligen förstår jag ju att det är inom felmarginalen. Jag förstår också att jag rimligen ska gå upp lite mer i vikt eftersom jag är i underkanten av normalBMI från början. Tittar jag i spegeln så sitter det mesta av den nya vikten på magen, och resten mest på bysten. Man ska inte banta när man är gravid. Allt detta förstår jag.

Ändå står jag där på vågen och ser den ticka vidare uppåt och nu väger jag över 60 kg och det har jag aldrig gjort innan och det är fortfarande nästan fyra månader kvar och tänk om jag inte kan gå ner det här sen och det går precis att knäppa kappan nu (för det är en gravidmage i vägen, ditt pucko!) och...

"Jag är tjock."
"Nej, du är gravid."
"Jamen ändåååå."
"Du är jättefin."
"Nej, jag är tjock."

Herregud. Måste sluta med detta. Om inte annat för att jag ju inte kan bete mig så här sen, inför barnet. Sveriges sämsta förebild. Ätstörningar nästa.

Nej, inte därför. Men för att det är så onödigt. Jag ska må bra.