sitter på jobbet och har kört fast. jag ska svara en leverantör angående en avvikelse och hittar inte orden. inte på svenska, definitivt inte på engelska. jag har ont i huvudet, ont i lederna samt stör mig något DJÄVULSKT på Z och K som sitter i K:s rum några meter bort i korridoren för att "skriva en rapport", varför man nu måste vara två för att göra det, men de har kommit in i någon slags siamesiskt tvillingfas och kan inte göra NÅGONTING utan varandra.
K brukar komma först av dom två, hon säger ett avmätt "hej" till oss andra och stänger sedan in sig på sitt rum tills Z, som ju har "jättesvårt att komma upp på morgonen", behagar infinna sig. när Z sedan dyker upp så säger hon ett avmätt "hej" till oss andra och går sedan in till K och så sitter de därinne med stängd dörr och pratar och fnissar och går igenom vad som hänt sedan de sist pratade med varandra (ja, det är lyhört på jobbet). det är mat som har lagats, tv-program som har tittats på och så vidare, ofta har de dessutom haft ett långt telefonsamtal föregående kväll. ja, så värst mycket arbete blir i alla fall inte utfört innan fikarasten vid nio. som de medvetet går till lite senare än vi andra, sedan sätter de sig demonstrativt för sig själva och sitter kvar tills alla andra har fikat färdigt. resten av dagen förflyter ungefär likadant. vi minimerar kontakten med varandra, kan man väl säga. för egen del tycker jag bara det är skönt att slippa engagera mig i en massa ytligt pladder och Z:s tjugo frågor om allt. men det blir ju definitivt en ganska konstig stämning på en arbetsplats där man är fem personer som är uppdelade i två läger som bara pratar sinsemellan och inte med varandra. och i mitten står en chef (inte min, men de andras) som antingen har känselspröt som betongpelare som inte känner av den här extremt tryckta och konstlade stämningen som man nästan kan skära i med kniv, alternativt och mer troligt är för feg eller bekväm för att ta tag i det.
well. så har jag det på jobbet just nu. det är mycket som är svårt att beskriva med ord, det är mycket med utstuderade gester, blickar och sätt att uttrycka sig som gör att det känns rätt tungt. det är inte det att jag lider av Z:s (för det är hon som ligger bakom det här, det är jag övertygad om) utfrysningsmetoder och hennes sätt att "straffa" folk hon inte gillar med "iskall tystnad" (hennes egen beskrivning). herregud, rent teoretiskt är det ju bara skönt. men det blir ändå en jobbig stämning, lite som att gå och vänta på att få en snöboll i ryggen, och det är inte bara jag med min trista mobbingerfarenhet som tycker det har blivit så på jobbet. men men. vi får väl se vad som händer, om något händer. jag kan mycket väl ta en diskussion om hur man uppför sig på en arbetsplats och det är knappast några relationer man behöver anstränga sig för att vårda längre.
mr S fyllde år nu i veckan. av mina föräldrar, som är ganska konstiga i vissa interna avseenden, men som i alla fall vet hur man uppför sig mot andra, fick han ett presentkort. av sin egen mamma fick han ett brev med ett tidningsurklipp om en lokal jobbsökarmässa som hon uppenbarligen ville uppmana honom att besöka. ibland blir jag så avundsjuk på folk som verkar ha helt normala relationer med helt normala föräldrar.
lite avundsjuk blir jag också när jag tänker på att av dom som jag gick skrivarkurs med så är det flera stycken som har skickat in manus till förlag och som har fått napp och ska få ge ut sin bok. det är ju såklart jätteroligt för dom och jag vet ju att det är JÄTTESVÅRT att få ett manus antaget och för mig är det egentligen tillräckligt att ha skrivit färdigt min berättelse OCH att våga ta steget att skicka in det. hell, jag är ju inte ens säker på att jag vill att något mer ska hända, så jag förstår verkigen inte varför jag blir lite ledsen när jag läser om de som lyckas när jag själv bara har fått avmätta "tack men nej tack". ett förlag tyckte visserligen att det var en "vacker och gripande berättelse", men eftersom den saknade "det där lilla extra", vad det nu kan vara, så var de ändå inte intresserade. ÄH. det är ju som det är, och som sagt, jag är inte hundraprocentigt övertygad om vad jag vill heller. bara mest att jag inte vill ångra att jag INTE gjorde det bara för att jante och småstadsmentalitetens och mina grundskolelärares inskränkta världsbild har gett en en slags redan på förhand uppgiven jamen-inte-ska-väl-jag-mesighet. jag tycker ju att jag borde ha kommit förbi det, och alltså borde jag bara glädjas åt andras framgångar och inte småsucka åt mina egna uteblivna. det är väl mest att jag tycker att man läser så mycket SKIT som ändå lyckas bli utgivet, läste torbjörn flygts senaste häromdagen och tyckte mest att det var ett ändlöst dravel, varför skulle då ingen vilja ge ut MITT dravel, liksom. men jaja. det är ju som det är och inget jag direkt kan göra något åt. jag skyller på pms, hösttrötthet och allmän leda.
positivt just nu är i alla fall att den infekterade striden om julens var-när-hur verkar ha löst sig och det utan alltför mycket tjafs. den måste ju fortfarande genomlidas, men det blir i alla fall bara en övernattning in my home town istället för "minst två" som min mamma först ville. och att julen ligger bra i kalendern i år så att man kan vara ledig ganska länge utan att behöva slösa på semesterdagarna.
igår var det avslutning på minstings valpkurs och han var så DUKTIG. den rasen jag har är inte kända för att vara särskilt föriga, och med valpen har jag fått jobba massor för att få till ett bra fotgående och kontakt. men minsting har liksom fattat galoppen redan från början, så han som bara är fem månader marscherar på i snudd på perfekt fotposition med oavbruten ögonkontakt och svansen går i ett som att det här är det absolut roligaste man kan tänka sig. sedan är han så charmigt valpklumpig att han nästan ramlar omkull när han ska vara snabb och sätta sig i halterna, men det är ju bara så hjärteknipande gulligt. har mailat kursledaren och intresseanmält en unghundskurs till våren, och hon svarade att hon misstänkte att vi vid det laget nog skulle ha kommit så långt på egen hand att vi kunde börja direkt på fortsättningskursen. då är det ju inte utan än att man känner sig lite mallig.
och nu, NU, börjar äntligen värktabletten jag tog för någon timme sen att slipa av den extremt jobbiga huvudvärken jag vaknade med, och så fick jag precis lite feedback från min chef angående det där sega leverantörsmailet jag har suttit och filat på parallellt med att jag har skrivit det här, så nu ska jag väl fortsätta jobba en stund då.