Nånting, nånting måste göras.

Nej, så här kan jag faktiskt inte ha det. Även om det handlar om 3½ månad till.

När man gråter på bussen på väg både till och från jobbet, och det liksom inte går att hejda fast det är på en jävla buss mitt bland alla främmande människor, då är det väl dags.

Vet bara inte riktigt: prata med chefen, prata med studierektorn, försöka få fatt på kurator, bearbeta den triggade sorgen, ge fan i alltihop och sjukskriva sig ett par dagar och inte gå ur sängen.

Vet inte heller: mörkret, jobbet, tröttheten, hormonerna, minnena.

Men någonting åt detta.