Söndagsångesten.

Nu har jag rensat ut allt som inte går att knäppa längre ur garderoben, och fyllt en banankartong. Tagit ett ömt farväl av de käraste kjolarna och sagt "vi ses till sommaren".

Det här är tredje kvällen den här helgen som jag sitter så här framför datorn. I fredags var jag trött och nöjd, i går var jag trött men besviken och hade önskat mig något annat, idag är jag mest uppgiven över att det ska vara måndag imorgon igen.

Man ska inte ha det så här, att det känns så översiggivet en söndag. Jag räknar ner till i februari, fyra månader, ingenting. Två veckor ledig kring jul, tre och en halv. 14 söndagar med den här känslan. Man ska inte ha det så, jag ska inte ha det så, men det får gå. För nu.

Men sedan aldrig aldrig mer, aldrig att jag ska ha ett sådant jobb, aldrig att jag önska mig kräksjukor och elände bara för att slippa gå dit.
Det kan jag lova mig själv.

Imorgon ska jag väga mig. Och bära undan den där banankartongen. Och ta mig genom hela dagen och sedan är det bara fyra dagar till nästa helg och helst ingen kräksjuka men en liten förkylning bara, en feberdag och så någon dag hemma, kan vi inte säga så?