sitter på jobbet och hatar vårt avvikelsehanteringssystem som är långsamt och omöjligt att hitta någonting i. sökfunktionen är som ett stort skämt, men jag blir bara trött och grinig istället för road och uppmuntrad.
i övrigt är det som det är på jobbet. Z och jag pratar inte med varandra. det är skönt. Z har istället funnit en vän i K, som precis har börjat jobba halvtid efter att ha varit sjukskriven för "utbrändhet". ja, jag vet att man kan jobba mycket och må jättedåligt, men det här känns bara som en skitdålig ursäkt för att ha varit lat och inte gjort sitt jobb. hon har mig veterligen inte jobbat över en enda timme på det knappa året som hon har jobbat här, däremot har hon alltid tid att stå och prata om än det ena än det andra icke jobbrelaterat med vem som än råkar komma förbi, hon hinner alltid med att kolla sin facebook, statusuppdatera och läsa nyheterna på aftonbladet på arbetstid, till exempel. men så ställs det lite krav på att projekt ska avslutas och deadlines ska hållas, och vips så "mår hon dåligt" och måste bli sjukskriven och nu är hon alltså tillbaks på halvtid och då ska det daltas och hon måste få tid att komma tillbaks och "ta den tid du behöver". jag blir så trött, vad är det egentligen för fel på folk?
K är kanske 25 år, men beter sig snarare som en lillgammal tolvåring. Z och K tillsammans blir en i det närmaste outhärdlig kombination. nu har Z dragit med K i sin bojkott, så K pratar inte heller med mig, vilket jag snarare tycker är en välgärning än den "bestraffning" det förmodligen är menat att det ska vara. men det går ju inte direkt att undgå att höra dom eftersom våra kontor ligger kanske 5 meter från varandra. det är den ena dialogen mer meningslös än den andra, det finns liksom inte en detalj om någonting som är så oviktig att den inte kan tröskas i evinnerliga tider. exempel: K ska köpa tyg och sy nya gardiner. dag ett pratar hon om vart hon ska åka. dag två rapporterar hon om var hon har varit, vilka tyger hon tyckt varit snygga, vilka som inte har varit det, vilken tygaffär hon planerar att besöka nästa gång. dag tre en likadan rapport från nästa tygaffär. dag fyra samma sak. dag fem har hon bestämt sig för att börja kolla på nätet, ingående rapport om vilka sidor hon besökt och vilka tyger hon sett och vad hon tyckte om dom. så är det helg, ny vecka. dag ett kommer BESLUTET, hon har beställt det och det tyget. skönt, nu slipper man väl höra mer? men nä, då kommer nästa avhandling om vilken sorts gardiner som hon tänker sy. kompletterat med Z:s berättelser om gardiner hon haft, gardiner hon sett hos andra, gardiner hon skulle vilja ha. så går dagarna och så kommer tyget, gardiner sys och hängs upp, sen kommer rapporten om vad K:s man tyckte, vad K:s svärmor tyckte, vad K:s mamma tyckte, det visas bilder på gardiner före och gardiner efter och det här tar fan i mig ALDRIG slut. visst, folk får väl ha sitt jävla patologiska gardinintresse om det nu är det som är deras grej, men alltså ALLVARLIGT. det är så jävla tröttsamt tröttsamt att lyssna på. och det här är bara ETT ämne, det finns hundratals till som är precis lika meningslösa och som de står och pladdrar om i korridoren utanför våra kontor. och våra väggar är tunna som papper, det hjälper inte att stänga in sig. TRÖTTSAMT är bara förnamnet.
och så ringer mr S och jag är trött och stressad och sedan blir det plötsligt tjafs om PENGAR, vi har väl aldrig bråkat om pengar, men någon gång ska uppenbarligen vara den första. ja, i alla fall så bestämmer vi att vi ska mötas vid bilverkstan efter jobbet. jag kör nämligen hans bil eftersom min har varit på service, så han säger att han ska cykla dit. jag kommer dit, han är inte där. sedan när jag står inne i verkstan och ska betala så ser jag SVÄRMORS bil köra in på parkeringen utanför. med svärmor och mr S. ja okej, det regnade småspik, så det var väl snällt av henne att köra honom så att han slapp cykla. men är det någon i hela världen som jag inte har lust att träffa när jag är trött och irriterad så är det svärmor, det är jobbigt som det är när livet är snällt och man är i balans. mr S kommer in i verkstan. svärmor kommer efter, men stannar i dörren. dörren har en sån där klocka som plingar varje gång man öppnar eller stänger den och den plingar nu oavbrutet eftersom svärmor står precis i linje med fotocellen och hon FATTAR INTE att allt det där hysteriska plingandet kommer från henne själv och hon blir djupt förolämpad, nästan kränkt, när mr S säger till henne att gå antingen in eller ut men inte stå i dörröppningen, hon kan väl inte hjälpa att det plingar? blir ännu tröttare. svärmor går ut och sätter sig i bilen och väntar på...vad? ingen vet. jag betalar drygt 5000 kronor till bilverkstan och kan hålla mig för skratt. går ut. svärmor kliver ur bilen och vill hälsa på mig. jag säger hej. hon frågar hur det är. jag säger bra och frågar hur det är med henne. hon säger att det är bra. hon säger att det var roligt att få se minsting igen. jag säger att han snart inte är någon minsting längre eftersom han har vuxit så mycket, och hon håller med. sedan kan ingen komma på något mer att säga utan vi producerar bara meningslösheter i stil med "jaa...tiden går". sedan frågar svärmor om man kan tanka någonstans i närheten. jag säger att det ligger en mack 300 meter längre bort. hon frågar om den är bemannad så att man kan betala med pengar där eller om det bara är kort. jag säger att jag inte vet. hon säger att på macken i vår by måste man väl ändå kunna betala med pengar, för den är ju bemannad. jag säger att man inte kan det längre. jaha, då är det plötsligt nästan som att det är MITT fel att man inte kan det, och hon står och mumlar halvkvädna visor i stil med "ja...då kanske jag inte kommer hem då..." tills mr S säger att han kan åka med henne till macken. "har DU kort"? säger svärmor förbluffat, som om det var något ytterst märkligt och ovanligt. jag blir ännu tröttare. säger hej då och sätter mig i bilen och åker hem. där väntar städning och fönsterkuvert och allmän OLUST.
ÄH. känner mig så jävla less på allt. på lördag ska vi tävla i rallylydnad, bara en klubbtävling men jag känner mig så GRYMT opepp. häromdagen var jag och tränade och träffade då en tjej som jag inte känner men som tydligen också skulle tävla på samma tävling, och hon antydde ganska kraftigt att hon tyckte att det var för JÄVLIGT att jag som hade tävlat så "mycket" (fyra gånger, och bara en gång i den klass jag är uppflyttad till och den enda gången gick det inte alls bra) skulle tävla ihop med nybörjarna på klubbtävlingen. fastän vi inte ens ska tävla i samma klass. ÅH vad trött jag blir. nu känns det som att om det mot förmodan skulle gå bra i min klass så blir jag en sån som tävlar bara för att liksom skåpa ut nybörjarna. nu känns det väl mer troligt att det skulle gå dåligt eftersom vi inte har tränat någon rallylydnad sedan sista tävlingen, och den banan vi gick häromdagen hade inte med ett enda moment från fortsättningsklassen. ja, det känns väl som en härlig inställning när man ska tävla. NOT.
och på söndag är det valputställning med minsting och fastän jag har sett fram mot den innan så känns det bara "men åååååh vad jobbigt" och "men åååååh vad långt att åka" och "men åååååh, det kommer ju att ta hela dagen och sedan är helgen SLUT".
PISS är väl ordet. och just nu känns det mest bara grått och tungt och trist. och jag GILLAR ju för fan hösten, kan ju inte ens skylla på det. och så säger de på nyheterna att "nu är vinterkräksjukan här" i en pigg och hurtig ton som om det vore någonting att glädjas åt. VAD ÄR DET HÄR FÖR LIV?