Ont i magen

Bakgrund: Min syster med familj och mina föräldrar bor med bara ett par mil mellan varandra. Jag bor däremot drygt en timmes bilfärd bort ifrån dem. Min systers barn är mina föräldrars allt. Det finns inget de inte skulle göra för dem, medan de däremot är lite mer avigt inställda till att ställa upp för mig och min syster med annat än ekonomiskt bistånd då andan faller på. Av okänd anledning. Min syster kan vara det mest otacksamma som vandrar på denna jord. Vi har aldrig kommit särskilt bra överens trots att jag gjort flertalet ansträningar genom åren. Hon är ständigt den avundsjuka stora systern som ändå kan och vet allt bäst. Hon tåler ingen som helst kritik, men får mer än gärna uttrycka sina egna åsikter. Särskilt när det gäller pedagogik förstås. Behöver jag tillägga att hon är lärare? Hon är trevlig precis när hon vill och passar det inte kan hon vara hur oförskämd och snutig som helst. Alla accepterar det.

Situationen: Det senaste året har syster, vad jag förstått, haft det rätt tufft. Äktenskapet knakar i fogarna, dottern har en autoimmun sjukdom och syster själv har problem med en sköldkörtel. Som den omtänksamma lillasyster jag är har jag ställt lite frågor om hur hon mår och frågat om hon kanske inte borde sjukskriva sig. Ta det lite lugnt. Det var inte alls uppskattat utan hon fräste tillbaka så som bara hon kan. Jag tänkte att jag för en gångs skull inte skulle ta någon skit utan förklarade att jag inte accepterar att hon tilltalar mig på det sättet. Jag respekterar om hon inte vill prata med mig om jobbiga saker, även om det gör mig ledsen att vi har så dålig relation, men jag förväntar mig att hon åtminstone bemöter mig på ett trevligt sätt. Denna kritik kan förstås syster inte alls ta emot på ett vuxet sätt utan hon slänger tillbaka bollen rakt på mig och menar att jag borde förstått att hon inte ville prata om det. Jag borde läst mellan raderna. Och så tyckte hon att den saken var avslutad. Jag däremot har avkrävt en ursäkt. Som jag givetvis inte har fått. Jag har försökt att prata ut om detta, men syrran vägrar att ens svara på tilltal. Följden blir att jag känner inte alls för att umgås med henne och hennes familj förrän vi rett ut detta.

Dilemma: Resultatet blir att detta går ut över vår mamma som blir väldigt ledsen över att vi inte kan umgås alla. Jag avstod från en middag hos dem förra helgen och nu på söndag har de tänkt sig en gemensam fars dag-middag som jag också tackat nej till. Dels på grund av syrrans sätt mot mig, men också för att jag är less på att det alltid är jag som ska köra till dem och om det någon gång kommer upp som alternativ att de skulle komma hit istället finns det allt som oftast dåliga ursäkter. Till saken hör också att jag nyss fått utökat ansvar på jobbet och har tusen och en sak att göra i veckorna, vilket resulterar i begränsat socialt umgänge och tid för mina hundar. Helgerna är heligare än heligast just nu och jag måste värdera varje ledig minut.

Så nu sitter jag här med ont i magen för att jag vet att jag gjort min mamma besviken och ledsen. Samtidigt säger stoltheten i mig att jag inte ska göra något som inte känns rätt. Säg mig. Vad hade du gjort?