Har mått som en påse nötter hela dagen. Trött, illamående, ont i magen. Bläbläblä. Ungefär så mår jag iofs hela tiden, men det har varit extra mycket idag. Så pass att jag var på vippen att åka hem till lunch, men så hjälpte Alvedonen mot huvudvärken så jag stannade till 15 istället. Sen åkte jag hem (vilket tar en timme), slängde in en tvätt, la mig på sängen och halvsov en timme tillsammans med några katter, gick upp och plockade lite disk, lagade korv stroganoff, och åt den med maken som kom hem lite lagomt för att göra kattmat. Nu har jag duschat och strax ska vi se Homeland och sen får jag sova. All in all en rätt bra kväll, och jag tror jag mår bättre.
Åtminstone hoppas jag det, för imorgon lär bli en lång (11 timmar, tjo) och arbetssam dag. Igår var en jättestressig dag. Idag fick jag, trots dåligtmående, rätt mycket gjort eftersom jag behövde jobba undan om jag nu skulle gå hem.
Jag funderar på hur det är med stresståligheten, om den är så mycket sämre. Om det är därför jag mått så dåligt eller om det är något annat. Om det är därför kan det bli en jobbig november, för vi står inför en STOR och arbetssam omvälvning på jobbet. Och vem är det som liksom åker på det mesta ansvaret? Yours truly förstås! Dels för att jag har den rollen, men också för att jag är den enda som inte är vikarie, långtidssjukskriven på väg tillbaka eller på personlig tjänst. Kul.
Tolfte veckan gick jag in i idag, det är skojigt. Om knappt två veckor ska vi göra KUB, och innan det hade jag inte tänkt berätta på jobbet, men nu börjar jag vackla. Om jag inte orkar med allt det här jobbet (för jag är rädd att jag inte gör det. Hur ska jag orka? Jag vill ju bara sova!) kanske steg ett är att berätta för mina chefer att jag är gravid, så kanske de förstår VARFÖR. Med lite tur. Och skulle ultraljudet visa något dåligt så lär jag knappast må bättre, så det är kanske lika bra att de får veta.
Fast det är rätt läskigt att berätta. Är jag redan där, liksom?