arbetslivet

Oj. Idag blev jag kallad till intervju för ett jobb jag har sökt. Motvilligt sökte jag det, då jag knappt hade vant mig vid föräldralediga livet kändes det bara så avigt. Men det verkade spännande. Och även om jag mot förmodan skulle få det (jag har inte direkt någon längre erfarenhet från området) så skulle jag inte vilja börja när de antagligen vill att jag ska det. Men, jag är så dubbel. Visst kan jag börja jobba när lilla A är ett halvår - feministen i mig tycker att det skulle vara självklart och hon skulle ju ha det himla bra hemma med sin pappa. Jag borde såklart ta chansen om jag får ett bra jobb eftersom jag nu inte kan gå tilbaka till mitt gamla nu när vi flyttat utan måste söka nytt och jag vet inte alls hur lätt det kommer gå, det kommer inte ut så många tjänster alls och väldigt få intressanta. Men det känns lite tidigt. hon är så liten, separationsångest i förskott etc etc.. Tiden går så fort, så fort. Jaja, jag får se det som en intervjuträning helt enkelt och se hur jag gör OM jag skulle erbjudas tjänsten.

Idag har det varit en gnälldag här hemma och jag har nästan längtat efter att komma härifrån. Jag får inget gjort och jag måste släppa den där pressen (jag ställer på mig själv) att jag ska prestera. Jag är hemma för att ta hand om lilla A, punkt. Om jag inte har tvättat, städat eller börjat med middagen så gör vi det tillsammans sen. Ändå är det så skönt att få känna sig lite nyttig.