den första tiden

Söndag morgon, jag är upp med lilla A och maken får sovmorgon. Hon ligger på filten bredvid mig, ler och småpratar och hakan är helt blöt av allt spott efter att hon försökt gurgla fram så många läten.

Jag har ofta tänkt de senaste månaderna att det här med att få barn visserligen är en enorm omställning på många sätt (det finns någon ny här som ständigt kommer i första hand och styr våra liv) men att det ändå har gått så himla lätt, och varit så mysigt. Sen tänker jag "peppar peppar" och att jag säkert får ångra de uttalandena. Men ändå, hittills har det faktiskt varit lätt. Hon är nästan alltid glad, det är mycket sällan hon skriker otröstligt (även om det vid de tillfällena är helt fruktansvärt och man känner sig hemskt maktlös). Vi måste inte bära bära bära hela tiden (hon kan ligga själv ett tag på filt eller i babysitter, men vill helst vara i närheten). Nätterna är oftast lugna, hon äter fortfarande på natten men det är rätt snabbt avklarat och sen somnar hon om (och jag också). Amningen funkar, hon verkar växa som hon ska och vi har vid några tillfällen kunnat ha barnvakt och fått lite tid för varandra (även om det vid ett tillfälle slutat i skrikfest).

Ibland kommer vi på oss själva med att sitta tysta i sammanhang när nyblivna föräldrar berättar om hur jobbigt det är och hur trötta de är för att inte känna att vi skryter. Lite som jag i vissa sammanhang sitter tyst när kvinnorna runt om mig klagar på deras män, att det inte hjälper till hemma med mera.

Vi har haft tur helt enkelt. Det är inte säkert, kanske inte ens troligt, att det varar och det kommer ju såklart att vara fint mestadels även om nätterna blir sönderskrikna. Men jag känner mig väldigt nöjd med att övergången från tvåsamhet till tresamhet varit så harmonisk.