det har gått lite upp och ner med min träning det här året. jag har ju haft problem med en fot i flera år. har tappat räkningen på alla gånger jag fått kortisonsprutor, vilat, satt igång försiktigt, ökat försiktigt och så pang så har det plötsligt varit kört och tillbaks på ruta ett igen.
i våras hade jag i alla fall kommit så pass långt att jag var med på ett litet lopp. en stafett där jag valde den kortaste sträckan och jag kände ingen press SÅ, för jag är inte snabb och det vet alla om. men det var ju roligt att äntligen kunna få vara med. jag var dock SJUKT missnöjd med resultatet, jag bryr mig egentligen inte om tider så, det är okej att ha en dålig tid om man vet med sig att man tagit det lugnt och sådär, men det är fan inte okej att känna att man tar ut sig till sitt yttersta och sedan har en pisstid på det. då försökte jag tänka att nu kan det bara bli bättre. nu, ett halvår senare, är det lite lite bättre, men vägen dit har varit extremt jobbig.
ibland tror jag att lite av min löparglädje dog när PH dog. samma vår som han blev sjuk så började problemen med min fot. och det känns lite som att den där viljan att bita ihop och komma igen har blivit kvar där någonstans, kanske på begravningen där jag och hans svåger lovade varandra att fullfölja göteborgsvarvet veckan därpå för PH:s skull, kanske försvann en bit under det där sjukt sjukt jobbiga göteborgsvarvet där varje steg kändes som att någon stack en kniv i min fot, där min mp3-spelare gick sönder, där jag stretade framåt med en liten bild på PH i fickan som skulle ge mig kraft men det blev bara jobbigt och ledset alltihop.
och sedan dess har allting mest känts som en oändlig och jobbig räcka av bahandling, vila, igångsättning, bakslag, tillbaks på ruta ett. och när jag sprang det där lilla loppet i våras så var det inte med någon glädje, det var bara jobbigt och jag var inte ens nöjd efteråt.
men jag har saknat löpningen. framför allt för att det är så enkelt och så tidseffektivt. sedan vi flyttade ut på landet har det ju blivit betydligt krångligare att träna på gym. nu började jag köra pilates hemma under semestern med en sunkig clas ohlsson-dvd och det har jag fortsatt med och det har fungerat förvånansvärt bra. men det är ju ingen konditionsträning.
T har tipsat om minimalistisk löpning, barfotalöpning, och jag har bara hånskrattat och menat på att det aldrig skulle funka med mina fötter. men jag bestämde mig för att testa, mest för att kunna säga "jag har provat ALLT" och "vad var det jag sa?". men efter loppet i våras (med skor) fick jag känningar i foten igen. jag lade ner löpträningen för hundrade gången, men efter några veckor upptäckte jag att det inte gjorde särskilt ont längre. så i somras provade jag att spontanspringa med tunna, odämpade skor några hundra meter här och någon kilometer där när jag ändå var ute och långpromenerade med valpen. och jag gillade känslan, men fy FARAO vad jobbigt det var att börja bygga upp konditionen, för den försvinner ju i ett nafs och var inte mycket att hurra för innan heller om sanningen ska fram, men framför allt tycker jag att man får ta i på ett helt annat sätt, varje steg blir jobbigt. jag blir inte trött i vaderna som många barfotalöpare vittnar om, det är mest att det har känts allmänt TUNGT även om själva barfotakänslan är skön. men det har varit motigt och olustigt. foten funkar, men den här igångsättningen har varit en enormt mycket större puckel än jag någonsin kunde föreställa mig.
och jag har försökt jobba med den mentala biten, för jag har haft svårt att hitta viljan och jävlaranammat och det har mest känts jobbigt och liksom OÖVERSTIGLIGT och inte alls kul. så istället har jag försökt tänka att den bästa träningen är den som blir av, jag har försökt tänka att det är OKEJ även om jag går femtio meter här och där för att jag inte orkar springa, och jag har försökt tänka att det är OKEJ även om jag kanske aldrig mer kommer att springa längre än 5 kilometer någonsin, för det är ju ändå bättre än ingenting alls. jag har försökt känna mig nöjd med det jag gör, men det har ändå inte känts riktigt bra. för någonstans finns minnet och den där känslan av att bara kunna sticka ut och springa en mil om man känner för det, lättheten när allt bara flyter på, att inte behöva KÄMPA så in i norden hela tiden. och så har jag flera kollegor som håller på med triathlon och långdistanslöpning och att sitta och lyssna på deras träningsredogörelser i fikarummet och man själv har åstadkommit blygsamma 2,5 kilometer och varit nära döden under tiden har väl också bara känts sådär kul om sanningen ska fram, även om jag inte jämför mig med dom.
men det går väl framåt ändå. fast långsamt. men häromdagen kom en förnimmelse som fick mig att hoppas att jag åtminstone kan se krönet på den här jätteuppförsbacken som jag har kämpat med i flera månader nu. en känsla av lätthet i steget som jag har saknat i tre år. en stund då kroppen liksom bara ordnade in sig i systemet och transporterade sig framåt utan att det var jobbigt, när det bara fanns jag och musiken och grusvägen och kohagarna och valpen som skuttade bredvid. en känsla av att det var skönt att vara ute och springa snarare än längtan efter att det skulle vara över någon gång.
ÄNTLIGEN, säger jag då, om detta ska vara någon slags vändpunkt. jag hoppas det är dit jag har kommit nu.