Facebook-surfing - texten

Låg och facebook-surfade igår natt när jag hade svårt att somna. Letade runt vad jag kunde luska fram om gamla ex eller gamla ex-vänner. Det var inte mycket. Mina ex facebookar extremt lite, om de överhuvudtaget har ett konto. Verkar vara ett gemensamt drag de delar med Sambon. Men jag hittade att min gamla svikar-vän gifte sig i våras.

Det är så sorgligt att inse hur liten man är som människa. Hur många år sen är det han svek nu? 6? 8? Det är i alla fall MÅNGA år sen. Då han var min allra bästa vän men dumpade mig som den simplaste ligget när han fick en ordentlig flickvän. Och då hade vi just hållt oss till vänner för att vi ansåg att vår vänskap var viktig att kunna behålla.
Bitterheten visste inga gränser. Och tydligen har det inte läkt ihop helt och hållet än. För när jag såg att han gift sig kunde jag inte känna någon glädje eller ett sånt där lite lagom ointresserat "Åh, kul för honom". Jag kände bara att jag inte önskar honom någon lycka alls.

Fy fan så småsint av mig. Inte riktigt den person jag vill vara. Ingen stolt stund kan jag erkänna. Men bara för att ändå ge mig lite plus så fick jag veta att senaste exet också gifte sig i våras (det fick jag veta genom vanligt skvaller och inte via Facebook)och där kände jag bara lagom ointresserad glädje. Jag tycker ärligt att det är roligt att han har hittat rätt. Grattis och allt det där. Samtidigt som det verkligen inte berör mig. Jag har lämnat och gått vidare.

Hur som helst.
Jag surfade vidare på FB och nu började jag istället surfa på min egen sida. Scrollade bakåt i tiden och jag fastnade när jag kom till tiden innan Tusse föddes. Vilket engagemang jag hade av mina vänner som följde inläggen. Och vad många de var.
Jag låg där i mörkret och småsnyftade. Jag måste nog ta den där resan genom den tiden någon dag. Precis som jag fått göra med Grodans födelse. Eller någon dag, haha... vägen till Grodans födelse har jag nog läst mig igenom typ 4 gånger i mina gamla Hypotexter. Och varje gång jag gör det känner jag hur något landar och sys ihop. Det är lite för mycket känslor kopplade att jag inte kan pysa ut det rakt ut på en gång utan behöver tas lite här och lite där.

Jaha. Så här blev texten. Jag var nog rätt mycket mer känslosam igår natt när jag tänkte att jag måste sätta allt i ord. Nu blev det lite fånigt. Så jag slutar här.