Lilla Tusse

Jag behöver skriva ner lite tankar kring Tusse. Denna lilla glada drömbebis.

Det är så annorlunda med barn nummer två. Eller nej, så ska jag inte säga. Vad vet jag om barn nummer två. Jag vet bara hur det är att ha Tusse som mitt andra barn. Men annorlunda är det hur som helst.

Med Grodan var det så mycket som skulle hållas koll på. Han skulle äta var tredje timme. Och så var det semper-droppar en gång om dagen. Och Mini-Foam vid varje måltid. De där vidriga järndropparna han skulle ha i sig. Och så amma. Och pumpa. Och spara på flaskor.
Och så fort man inte gjorde rätt så fick jag lätt ångest.

Tusse är en fullgången liten bebis. Som inte har ont i magen. Som äter när hon är hungrig. Sover när hon är trött. Och det finns inte många regler att följa. Hon är nästan jämt nöjd. Eller det räcker inte. Hon är nästan jämt glad. Så fort man möter hennes blick skiner hon upp. Blir så glad att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Hela kroppen spritter till. Och är det hennes storebror som är personen som tittar på henne, ja då tjuter hon av skratt. Ingen är så underbar som storebror, enligt Tusse.

Tusse är en annan bebis än Grodan. Och jag är en annan mamma. Om Grodan var en massa tider att passa och uppgifter att klara av, så är det bara gull med Tusse. Jag gullar med henne på skötbordet när det ska bytas blöja. Jag gullar med henne i soffan när jag har lite slötid. Jag gullar med henne i sängen på morgonen. När som helst hittar jag tid för gull och hon är alltid lika tacksamt överlycklig.

Tusse sover hela natten. Med hela natten så menar jag HELA natten. Hon somnar vid 21 på kvällen och vaknar runt 8 på morgonen. Ibland vaknar hon till vid 5-tiden. Då får hon nappen och så somnar hon om. Ibland får jag gå upp och väcka henne för vi ska iväg. Ibland är hon redan vaken när jag kommer upp. Ligger vaken och småpratar för sig själv.

Att få hela nätters sömn gör mycket till hur jag blir som mamma.
Min mamma sa någon gång när hon var hemma hos oss
- Ja, du har ju verkligen velat ha en tjej.
Det är inte sant. Fast jag sa inget till mamma om saken. Jag har inte velat ha något specillet alls. Ett helt och friskt barn har jag önskat mig. Men det är allt. Men Tusse är ett bedårande barn. Fast det är nästan bara jag som ser det. Hon är en snäll och timid person som knappast hörs eller syns när hennes bror är i närheten. Grodan är en dominant 2½ åring, som pratar och kräver uppmärksamhet. Tusse bara ler glatt och kräver ingenting. Tusse framstår som så liten och hjälplös när Grodan är i samma rum. Så alla, inklusive hennes pappa faktiskt, behandlar henne som ett litet di-barn. Trots att hon har tagit flaska sen hon var 6 veckor gammal så sitter hon på något sätt ihop med mig.

Jag skäller inte på någon om det. Jag tycker inte illa om det. Jag förstår. Det är lätt hänt. Får man inte ensamtid med Tusse är det svårt att se hennes ljuva person. Grodan är oerhört charmerande och det är lätt att fokusera på honom. Men jag och Tusse är tillsammans om dagarna. Så jag vet. Jag vet att hon är en alldeles egen person. Och nu vid fem månader kan hon en hel massa saker. Hon kan rulla över från rygg till mage, och från mage till rygg. Hon tycker om solen i sitt babygym. Hon känner igen flaskan och vet att det är mat på G. Jag hör om hon grinar hungrigt eller bara trött. Jag vet hur man får henne att skratta högt. Hon har åsikter och är en alldeles liten människa på alla sätt och vis.

Så jag blir lite beskyddande. Jag gullar kanske lite extra med henne för att visa att hon inte glöms bort. Att hon inte alls bleknar bredvid sin aktiva bror. Tills resten av omvärlden upptäcker henne.
Min storesyster har gjort det. Hon ser Tusse för den Tusse är. Hos syrran är Tusse inte bara ett litet sött spädbarn. Syrran tar sig tid och umgås med Tusse på Tusses villkor. Sambon börjar få upp ögonen. Börjar ta för sig och blanda sig i. Annars var det lätt att han tog Grodan och jag tog Tusse. Men nu börjar han skapa egen tid med Tusse.

De kommer mer och mer. Tusse växer ju och börjar ta bättre plats. Snart är hon lika självklar för alla. Snart är hon inte min lilla bebis på samma sätt. Då är hon vår. Allas. Precis som Grodan alltid varit.
Jag är väldigt glad att jag har fått uppleva en sån här spädbarnstid. För med Grodan var jag inet alls lika bra på att njuta av stunden. Jag tyckte spädbarnstiden var rätt jobbig och något man skulle ta sig igenom. Nu har jag inget bråttom.

Tusse är inte på något sätt mitt allt. Jag älskar inte Tusse mer än jag älskar Grodan. Hon har inte större plats i hjärtat eller är viktigare. Jag favoriserar inte henne. Och det har aldrig varit viktigare att få en flicka än en pojke. Tusse är bara lite mer min just nu än någon annans. Hon har ett annat behov av mig än Grodan. Och jag är har så mycket tid med henne att jag får njuta av det fantastiska med ett barn som är nöjd, trivs och har ro i kroppen.

Tänk. Tusse är idag fem månader. Ljuva lilla Tusse.