Älskade, jävla hora #13

I drygt ett halvår rullade det på sådär. Vi hade något slags kvasi-förhållande. Upp och ner. Fram och tillbaka. På och av. Jag kastades runt i livets berg-och-dalbana där topparna var det mest fantastiska och underbara man kan tänka sig. Eller faktiskt ännu bättre än det bästa du ens vågar drömma om. Beroendeframkallande. Det gick liksom inte att vara utan. Det var helt otänkbart. Sen kom förstås dalarna som var lika avgrundsdjupa som topparna var höga. Ändå tyckte jag hela tiden att plus var mer än minus. För det där höll jag stenhårt fast vid. Så länge fördelarna övervägde nackdelarna tänkte jag hänga kvar. Hänga kvar vid honom även om det inte fanns ett vi. Jag var liksom ihop med honom, men han var inte ihop med mig även om jag inte såg det helt klart och tydligt då.

Det hände väl att jag ansträngde mig för att träffa andra. Något hångel här och något ligg där liksom. Det var mest en uppmärksamhetsgrej. Jag ville testa om jag fick någon reaktion. Det hände faktiskt att jag fick det. Att han blev svartsjuk. Det var förstås ingenting han sa, men jag märkte det på hans sätt vara. Hans sätt att agera. Ofta innebar det att han gjorde något elakt mot mig. Tryckte på en öm punkt för att medvetet såra mig. Men jag viftade bort det med förklaringen att han inte menade vad han sa eller vad han gjorde. Han visade ju bara svartsjuka och det var ju den reaktionen jag ville åt. Sånt kunde jag leva på länge. Det tände liv i den eld som höll på att falna stundtals. Han fick några nya pluspoäng på kontot liksom.

Hon fortsatte att vara, i mitt tycke, alldeles för ofta i hans lägenhet. Det hände även att han sov över hemma hos henne. Ändå hävdade han bestämt att de inte var ett par och jag trodde honom. Men jag började känna mig obekväm i situationen och funderade på strategier hur jag skulle få henne att snubbla över informationen om hans och min relation. Jag insinuerade ett och annat på våra shoppingrundor, som i och för sig blev allt glesare, och en dag efter att hon kommit hem efter en weekend i Paris chattade vi på MSN hon och jag. Jag skrev det aldrig rakt ut, men jag skrev det tillräckligt tydligt för att hon skulle förstå och givetvis tog det inte lång stund förrän han ringde mig. Hon hade konfronterat honom och han hade erkänt. Jag blev alldeles förstummad i telefonen och hjärtat bultade så högt att jag knappt kunde höra vad jag tänkte. Han hade erkänt.