Vi träffades på en midsommarfest det år jag just gått ut ettan i gymnasiet (fatta hur länge sedan det är!). Jag visste redan vem han var men kände honom inte på något sätt. Vi fattade i alla fall tycke för varandra och kort därpå blev vi tillsammans. Vi brukade dock räkna midsommarafton som ”vår” dag även om ju själva datumet för midsommarafton varierar från år till år. Hur som helst, vi var som ler och långhalm och han är också den ende som jag varit sambo med (om man bortser från min tid i studentkorridor där man förvisso bor ”tillsammans” men ändå ju inte ”är tillsammans”).
Eftersom vi träffades när vi både bodde hemma hos våra respektive föräldrar blev det ju så att man också lärde känna varandras föräldrar riktigt bra (och om jag fritt i världen skulle få välja svårföräldrar – oberoende av vem pojkvännen är – så skulle jag välja hans föräldrar).
En liten passus – något av det bästa jag visste, och ett minne som jag verkligen håller kärt, är tidiga sommarmorgnar i hans pojkrum hemma hos hans föräldrar. Jag vaknade alltid innan honom och det var så mysigt att bara ligga stilla och njuta av lugnet och av stunden; krispig luft som kom in genom det öppna fönstret och ljudet av familjens hästar som åt sitt morgonhö i hagen strax utanför fönstret. Det låter kanske inte så mycket för världen men om jag ibland behöver tänka på ett ”bra ställe” så är det ofta detta jag återvänder till.
Föräldrarna var det, ja: jo, man lärde som sagt känna föräldrarna väldigt väl. Jag minns ett samtal som jag vid något tillfälle hade med hans mamma; jag minns inte vad vi egentligen pratade om men jag minns att hon sa att hon önskade att hon lärt känna min pojkväns pappa något senare i livet. De hade träffats när de var väldigt unga (men bevisligen höll de ju fortfarande ihop) och som jag minns det så önskade hon kanske att hon hunnit med mer ”på egen hand” innan livet med pojkvännens pappa startat. Plus att det ju är mycket som händer i slutet av tonåren och även om det ju finns människor som (uppenbarligen) lever lyckliga i alla sina dagar med sina high school sweethearts så är det ju heller inte ovanligt att man växer ifrån varandra på ett eller annat sätt. Nå ja, jag förstod inte riktigt vad hon menade – då - men samtalet finns kvar hos mig och idag kan jag säga att jag förstår henne.
Pojkvännen och jag höll ihop i drygt sex år och en augustidag i slutet av förra seklet (!) tog det slut. Inte för att vi inte längre älskade varandra utan för att vi helt enkelt ville olika saker. Han fick jobb och flyttade söderut och jag stannade kvar och avslutade mina studier. Även om det var jag som till slut sa orden, att det nog vore bäst om vi gjorde slut, så var det nog också jag som var mest ledsen och även lite bitter därefter. Efter ungefär ett år tog vi upp kontakten igen och har sedan dess haft sporadisk kontakt ett par gånger per år, och vi har också setts ungefär en gång vartannat år; antingen under jul eller under sommaren när vi båda befunnit oss hos våra respektive föräldrar. Tidigare i sommar språng jag på hans föräldrar och det var som alltid ett kärt återseende.
Vi gjorde som sagt slut för rätt länge sedan och både han och jag har haft andra partners sedan dess. De senaste åren har han dock varit singel och jag har ju min nuvarande pojkvän sedan ett antal år tillbaka.
Så ringde han plötsligt igår kväll. Han var i de gamla hemtrakterna och hade kommit att tänka på mig. Vi pratade en ganska lång stund om allt möjligt och efter ett tag slapp det också ur honom att han träffat en tjej. Det hela var ganska nytt och jag frågade varifrån hon kom och hur de träffats och så. Så avslutade vi samtalet och vi ville båda att den andra skulle hälsa till sina föräldrar och så la vi på.
Efter samtalet satt jag en stund i soffan och funderade. Det fanns en anledning till att vi gjorde slut. Vi funkade inte tillsammans då och vi skulle på olika sätt drivit varandra om inte till vansinne så i alla fall skulle vi ha irriterat varandra rätt rejält. Där och då, i slutet av förra seklet, blev han lite av en ”tonåring” och ville mest hänga med kompisar, resa och ägna sig åt sina hobbies (som inte nödvändigtvis var mina hobbies). Och jag ville där och då mest att vi skulle vara ett par och göra ”par-saker” (vad det nu kan vara) men förstod ju att han inte alls var mottaglig för det. Då. Men under samtalet igår var det som om jag hörde och fick möta hans ”mogna” sida igen; inte för att jag var så himla mogen när vi gjorde slut där i slutet av förra seklet, herregud jag var tjugotvå år!, och nog har jag genomlevt min beskärda del av ”omoget leverne” på gott och ont. Men det var som om jag tyckte att vi plötsligt ”synkade” med varandra igen. Och då kom jag att tänka på samtalet med hans mamma den där gången för flera, flera år sedan, om att det ibland är bättre att träffas senare i livet för att man liksom ”stabiliserat” sig då. Fan, i så fall.
Nu åter det här säkert schizofrent i och med att jag ju faktiskt har en pojkvän sedan många år tillbaka, men jag kunde ändå inte riktigt släppa vårt samtal och den här nya flickvännen. Och som sagt, även om det skulle falla sig så att vi båda skulle vara intresserade av att återuppta förhållandet igen (för jag har verkligen ingen aning om han skulle vilja det – allt jag skriver är sådant som finns i MITT huvud och är verkligen ingen allmän sanning) så kanske det ändå inte skulle funka. Men på något sätt, också med tanke på mitt samtal med hans mamma, så känner jag mig lite snuvad på chansen – att vårt förhållande kanske inte fick en ärlig chans i och med att vi träffades så tidigt och därmed inte kunde hålla ihop. Eller så är det så att jag helt enkelt idealiserar tiden som den var då, förmodligen på grund av att jag var en annan då och att jag helt enkelt var en lyckligare människa då (förmodligen även utan honom om så varit fallet). Kanske vill jag bara känna och leva så igen och så knyter jag an det till honom? Och vad säger det då i så fall om min nuvarande pojkvän?
Ganska, men ändå inte helt, oväntat så var jag tvungen att gråta lite igår efter vårt samtal. Jag vet inte om tårarna helt enkelt var sentimentala för det som varit, ledsna för det som tog slut eller förtvivlade för att jag söker något jag inte hittar (hittat) eller inte får.
Eller så är det bara som i den där Ledin-låten…
PS: Kommer förmodligen träffa hans föräldrar nästa helg och ska snacka lite med hans mamma då. Hon är ärlig och trevlig så det kommer nog bli ett intressant samtal.
PS igen: I
denna cheesy 90-talslåt figurerar ett trähjärta, och precis ett sådant (fast i mindre format) har jag i min byrålåda i en låda tillsammans med fotot av oss från min studentbal.