På en landsväg går jag

Vår gata består av 7 nybyggda villor. Husen omkring oss är några gamla hus med stora tomter, men efter avstyckningarna så har det blivit ett litet centrerat villaområde av lite mer tätbebyggd karaktär. Men bara två steg utanför området befinner man sig på landsbygden. Med öppna åkrar och fält. Vår grusade väg är så smal att mötena får ske i små mötesfickor med skyltar markerade med "M".

Ovanför fälten ripplar ormvråkar, sparvhökar och en och annan duvhök. Småfåglarna flyger hit och dit. Överallt hörs surret av bin, humlor och andra flygfän. De fyller hela ljudrummet. Till och med när man står helt still är det omöjligt att höra trafiken från 70-vägen på andra sidan golfbanan.
Ja golfbanan ja. Den skulle ju kunna få det att kännas mindre lantligt. Men även den är omringad av fält och åkrar och försvinner lätt i bilden.

När jag går här med Tusse i vagnen så funderar jag på hur jag hamnade här. Om någon hade sagt till mig för fem år sen att jag skulle bo ute på landet, utmed grusade vägar utan gatubelysning hade jag skrattat åt ett sånt absurt påstående. Hade man sagt det för 2,5 år sen hade jag skrattat lika gott. Bara några få månader innan jag fann detta på Hemnet.

Har jag alltid varit denna person? Under alla lagren? Väntat på de rätta förutsättningarna för att blomma ut? Eller är detta någon som vuxit fram? Med tiden. Med åldern.
Eller kommer jag vakna upp några år framåt i tiden och inse att det här är inte alls jag? Att hus i all ära men inte i obygden som nu. Eller kanske ångrar jag även hus? Letar mig tillbaka till en lägenhet i stan.
Nej. Jag tror inte det. Inte lägenhet. Inte så länge barnen är små. Kanske inte ens efter det.

Det är många mil mellan den där unga vilda Tess som ständigt höll utkik efter nästa kick och den överviktiga kvinna jag nu är som åker till ICA i mjukisbyxor och träskor. Tess som aldrig ville vara stilla, än mindre vara hemma. Och den jag är idag som helst inte lämnar tomten alls om jag fick bestämma. Tess som alltid ville vara bland människor. Helst nya människor, det blev mer spännande så. Och så jag idag då, som inte verkar ha något intresse att ens träffa mina vänner. Inte så att jag har något emot dem, men om vi inte träffas så funkar det fint ändå. Min och Sambons familj samt grannarna här kommer jag långt med.

Det känns som om det inte kan handla om en och samma person. Ändå är det ju jag. På något underligt sätt.
Fåglarna kvittrar. Vägen dammar. I hagarna står hästarna och betar. Allt är alldeles lugnt och stilla. På något sätt har jag hamnat här. Blivit den här människan som går här. På en smal landsväg straxt utanför Stockholm. Och jag trivs med livet. Märkligt.