Så, med en försenad mens var det i alla fall inget syskon på g. Mensen kom och jag fick ringa mödravården och beställa tid för insättning av hormonspiral. Hämtade ut spiralen på Apoteket för nästan 1000 riksdaler. Igår var jag där. Tidigt på morgonen. Preppat med värktabletter och mitt spiralpaket.
Barnmorskan kollade slemhinnorna. Såg fina ut. Det tackar vi för. Sen tog hon tag i livmoderstappen. Jag svor till, det gör ont på ett så obehagligt sätt. Så stack hon in en mätsticka.
- 5, sa hon och rynkade på näsan.
- Är det inget bra, undrade jag.
- Nej, det är för kort. Men om jag drar lite i tappen... Hmm, 6. Det är precis på gränsen.
Hade det varit en kopparspiral tror jag hon bara hade satt in den, men eftersom den här kostar en del och man får bara tillbaka halva summan om insättningen misslyckas inom 6 månader och så får man köpa en ny om man vill försöka igen så är man väl lite mer försiktig.
Hon trodde det skulle gå lättare när jag slutat amma. Så jag ska återkomma någon gång i höst. Fick med mig lite minipiller. Typiskt. Hade gärna velat ha den där spiralen på plats nu.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte