Så idag tog jag mannen i handen och åkte in till gynmottagningen för den där äggledarspolningen. Och det gjorde ont, som fan faktiskt. Men inte värre än att jag kunde hantera det, och det kändes ju precis som jävlig mensvärk (fast värre!) och är det någon smärta jag kan hantera så är det ju mensvärk. Ett stadigt tag om mannens hand och lugn andning (och en snabb gynekolog, mind you).
Och det är såhär att jag är nästan 34 år, min högra äggstock är typ 29 (massor av fina ägg), min vänstra är typ 39 (lite färre). Och undersökningen idag visade att på vänstra sidan är det jättebra flöde i äggledaren, medan det på den högra sidan troligtvis är stopp (och det var också därför det gjorde så ont, jag kände jättetydligt när hon fyllde på mer vätska, ajaj). Tack för den, liksom.
Fast det känns ändå rätt bra att hitta vad som är fel. Frustrationen känns, för tillfället, lite mindre när det finns en logisk förklaring till varför det tar tid/inte händer något. Och det känns liksom bra att felet är mekaniskt. Inga jobbiga hormonfel, framför allt inget "vi vet inte vad som är fel men något är det ju". Det är bara ett stopp.
Så ja, det kan ju ta sig ändå, det har ju gjort det förut. Och gör det inte det så får det väl bli IVF så småningom, och då tror jag att oddsen är rätt goda (ja, det är vad internet säger till mig iaf).