Älskade, jävla hora #3

Jag hade hans uppmärksamhet från första början. Faktum är att jag hade allas uppmärksamhet. Vi var ett litet team som jobbade väldigt tajt och vi var i stort sett hela tiden på resande fot. Jag var ensam tjej och väckte långt mycket mer intresse hos mina kolleger än vad jag var medveten om. Jag var ju där för att jobba och jag var helt exalterad över att äntligen ha hittat rätt. Jag älskade mitt nya liv som IT-konsult och skänkte inte en tanke på att mina kolleger eller kunder skulle vara attraherade av mig. Det fanns inte på världskartan.

Under hela min uppväxt hade jag knappast varit särskilt populär bland killarna. Jag var plugg- och hästtjejen. Hon som kunde allt, visste allt och inte hymlade med det. Någon diplomat har jag liksom aldrig varit och kommer förhoppningsvis aldrig att bli. Jag visste vad jag gick för och hade tydliga mål som jag utan att tveka uppnådde ett efter ett. Men jag var långt ifrån tjejen som blev vald till Lucia. Mig var det aldrig någon som frågade chansen på. Jag var nog inte ens särskilt söt. I alla fall inte i mina egna ögon. Och jag var definitivt inte sexig. Inte en chans.

Så den där gången när han fixade biobiljett åt mig på företagsvisningen av James Bond förstod jag inte alls att han flirtade. Ung och naiv som jag var, och helt ovetande om att det kunde hända att män i min omgivning attraherades av mig, trodde jag att han gjorde det för att vara snäll. Jag hade helt missat att anmäla mig till filmvisningen. Jag var väl förmodligen ute på någon resa någonstans i världen och räknade inte med att vara hemma i Sverige. Nu var jag hemma på kontoret den där tisdagen och saknade alltså biljett. Han lovade att lösa det åt mig och ett telefonsamtal senare fanns det plötsligt en över även åt mig. Jag kunde hämta ut biljetten på hans kontor och som tack för hjälpen förväntade han sig en puss. Jag var övertygad om att han skämtade och blev aningen generad när jag stegade in på hans kontor för att inse att han faktiskt menade allvar. Tankarna flög genom mitt huvud i raketfart. Kunde man göra så? Skulle jag göra det? Det kan man väl ändå inte? Eller? En puss på munnen? Nej, kinden? Herregud. Okej, kinden fick det bli. Jag gav honom en flyktig puss på kinden och skyndade därifrån. Pionröd i hela ansiktet.

Kvällen kom och givetvis såg han till att jag hamnade bredvid honom i biosalongen. Jag satt vid hans högra sida och hans sambo vid hans vänstra. Hon var välklädd och snygg som alltid. Representativ. Jag kände mig väldigt ung och oerfaren i hennes närvaro. Filmen rullade igång och Halle Berry gjorde succé på filmduken som Bond-brud, men jag hade svårt att fokusera. Det fanns en spänning i luften som jag inte hade noterat tidigare och jag vågade knappt andas.
Veckorna gick och den där spänningen som jag upplevt blev alltmer påtaglig för varje gång vi sågs. Det gick inte längre att ta miste på att det fanns en attraktion oss emellan, även om ingen av oss låtsades om det. Inte ens för mig som mer eller mindre saknade den typen av känselspröt. Det slog nästan gnistor.

Efter en turbulent dag på plats i Kina, med upprörda kunder och personalkonflikter, var det till slut bara han och jag kvar i det konferensrum som vi använde som kontorsutrymme på hotellet där vi bodde. Klockan närmade sig midnatt och de andra kollegerna hade droppat av en efter en. Jag började också packa ihop mina saker så smått, fullt medveten om att jag borde gå och lägga mig omedelbums för att få några timmars välbehövd sömn innan det var dags att hugga tag i jobbet igen morgonen därpå. Men istället för att säga god natt så hör jag mig själv fråga om han har lust att komma förbi mitt hotellrum för att snacka lite. Jag var trött, men uppe i varv, så jag menade att en liten pratstund skulle få oss båda att landa lite efter dagen som varit. Han var inte sen att tacka ja och lovade att infinna sig på mitt rum inom några minuter. Herregud, vad hade jag gjort? Vad skulle det här leda till? Jag satte mig ner på sängen och läxade upp mig själv. Det var givetvis ingenting! Vi skulle ju bara prata. Eller hur! Vad trodde jag?

En stund senare knackade han på dörren. Jag tog ett djupt andetag och ansträngde mig för att verka fullständigt avslappnad och oberörd av situationen när jag släppte in honom. I själva verket var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Han slog sig ner i en av fåtöljerna och la upp fötterna lite nonchalant på min säng.

Vi började prata om dagen som hade gått. Om allt och om inget. Om livet i allmänhet och om jobbet i synnerhet. Helt ärligt har jag inget minne alls av samtalet och innehållet är fullständigt ointressant. Det var hans närvaro som var det viktiga. Han. I min fåtölj. På mitt hotellrum. Jag vågade knappt tänka på vad som höll på att hända. Blodet pulserade i mina blodådror och jag är säker på att om man lyssnade noga kunde man höra hur mitt hjärta bultade.

Plötsligt reste han sig och förklarade att det var dags att gå och lägga sig. Klockan var en bra bit in på småtimmarna och vi båda var helt slut. Just som han skulle fatta dörrhandtaget hejdade han sig och började studera utrymningsinstruktionerna. Jag log lite för mig själv, för det var så uppenbart att han egentligen helst av allt bara ville vinna tid för att hitta en bra anledning att stanna kvar hos mig. Hela natten. Och jag ville förstås inget hellre än att han skulle fråga, men vågade inte föreslå det själv. Jag minns att han fällde någon idiotisk och helt meningslös kommentar om utrymningsvägarna och jag hade svårt att hålla mig för skratt innan han till slut sa god natt och försvann ut genom dörren.

I det ögonblicket kände jag mig plötsligt väldigt självsäker. Han vill ha mig. Han ville definitivt ha mig.