idag har jag pratat med min mamma. och som vanligt när jag har pratat med min mamma så retar jag mig efteråt. nu är det bestämt att vi ska ha kalas på lördag, och jag har sagt att jag och mr S kommer på fredag och stannar på lördag kväll. men nä, aldrig att detta kan respekteras, utan det ska hela tiden ifrågasättas. först var det fel att vi inte kom förrän fredag kväll, kunde inte mr S sluta tidigare, bla bla bla. och varför var vi tvungna att åka hem på lördag kväll, kunde vi inte stanna till söndag istället och bla, bla, bla.
och sen är min mamma sån att vad man än har för anledning att inte komma tidigare/stanna längre så bemöter hon det med "så är det säkert inte alls, du hittar bara på det där för att slippa". JA OCH VORE DET SÅ KONSTIGT I SÅ FALL? jag mår väl tillräckligt pissigt av att behöva åka till my home town och le och låtsas som att allt är jättejävlabra utan att jag behöver dra ut på det ännu mer? fast det vet ju inte hon. jag är bara så trött på att mina beslut aldrig respekteras. så här håller hon aldrig på med mina syskon. när min bror och hans familj kommer så är det nästan som att kungafamiljen är på besök, allt är på deras villkor, maten ska stå på bordet i samma ögonblick som man hör ljudet av deras bilmotor och det är aldrig någon som ifrågasätter att de bara stannar några timmar och aldrig sover över. och min syster, hon har jämt så mycket att göra och tusen bollar i luften och många järn i elden så det är väl inte konstigt om hon inte har tid annat än en snabb fika. men min mamma tycker uppenbarligen fortfarande att hon ska lägga sig i och bestämma över mitt liv och det gör mig bara så. jävla. trött.