Jag är inte duktig, jag är bekväm!

Jag överraskar mig själv lite genom att reagera och känna så mycket i amningsfrågan.
Jag tycker att det är jäkligt bra att amma. Jag skiter i om andra gör det eller inte, men jag blir lite ledsen när folk blir tvungna att sluta mer eller mindre mot sin vilja för att de inte får rätt råd och stöd från t.ex bvc. Där gör Amningshjälpen stor nytta men alla känner inte till dem och det måste till lite tur och engagemang för att en mamma med problem ska komma i kontakt med den alldeles utmärkta organisationen.

Mitt barn är snart 1½år och numera äter han visserligen rätt bra med vanlig mat de flesta dagar, men när vi är hemma och möjlighet finns ammar han gärna nån gång i timmen, nån slurk här och där.
Jag ammar inte för att vara nån hjälte eller supermamma.
Jag ammar inte av hälsoskäl (men visst är det en trevlig bonus).
Jag ammar inte för att ge andra mindrevärdeskomplex.
Jag ammar inte för att behålla mitt barn som en bäbis "onaturligt" länge.
Jag ammar inte för att exkludera pappan.
Jag ammar definitivt inte på beskostnad av min egen hälsa eller ens välbefinnande.

Kort sammanfattat ammar jag för att jag är lat.
Det är så jävla smidigt att slippa en unge som bryter samman av lågt blodsocker bara för att vi råkat vara hemifrån längre än planerat och inte har med nåt att äta.
Det är oslagbart det smidigaste sättet att söva ungen på.
För att inte tala om bra tröst det är när han trillat och slagit sig. Nåt han gör konstant, den lilla klätterungen.
I början av dagis-eran var det ett utmärkt sätt att återknyta när jag hämtade honom på eftermiddagen. Nu har han sällan tid att komma fram och kramas, knappt...
Dessutom var han sen med att uppskatta mat. När han flera dar i veckan var ensam hemma med pappa 10h om dan strax innan ettårsdagen tuffade han runt på nån fruktpuré och en halv macka, sov extra länge och åt desto mer när jag kom hem. Så mkt för "han börjar säkert äta när jag jobbar". Han dissade t.o.m den urpumpade mjölken hur den än serverades. Vilket var rätt skönt - så slapp jag pyssla med sånt under lunchen!
Visst skulle vi kunnat truga och kämpa och propsa på mat och göra måltiderna till slagfält. Men jag har inte orkat. Istället får han leka runt med sina plockbitar mat bäst han vill - när de åkt i golvet ett par gånger slängerjag dem i slasken och konstaterar att det visst inte var så intressant med käk idag.
Och visst kan ungen sova utan att ammas. Om pappa lägger honom. Jag orkar inte ta striden, varför ska han behöva gråta för att jag ska hålla på nån slags princip bara för att liksom? Däremot händer det att jag säger nej och han blir arg - när jag tycker att det är obehagligt eller irriterande. Men det är inte så ofta.

Och av samma anledning tänker jag fortsätta amma tills nån av oss tröttnar. Och jag hoppas att ungen tröttnar först, för det verkar vara det absolut enklaste sättet att sluta på.