Såg en tråd på ett forum: "Vad skulle du säga till ditt 14-åriga jag?" Och jag tänker på mig själv som fjortonåring och kan inte riktigt komma på något att säga. Jag vet inte vad jag skulle ha behövt höra för att ta mig ur den där obekvämheten, jag vet fortfarande inte hur man tar sig ur den. Jag kanske behövde den.
Men jag vet vad jag skulle säga till mitt 27-åriga jag. Hon som inte kunde göra framtidsplaner längre eftersom hon inte kunde se någon framtid. Hon som hade tappat hoppet om sitt liv. Hon som visste att om livet ska vara såhär ville hon inte leva längre. Hon som bodde på 21 kvadrat med trinettkök, jobbade 50% för usel lön, pluggade 100%, hade inte rätt till studiemedel, våndades över uppsatsen, drack billigt vin och höll huvudet över isen med hjälp av Efexor och Atarax.
KÄRA FINA DU. Det kommer bli bättre, det gör faktiskt det. Du kan verkligen inte se det nu, men om fem år från nu kommer du sitta på din altan och trivas med livet. Du kommer ha en altan. Du kommer ha ett radhus. Du kommer ha en tillsvidaretjänst och vara ganska bra på ditt jobb. Det kommer finnas någon som du älskar och du kommer att planera ditt bröllop, som kommer stå i samma kyrka som du alltid tänkt dig det.
Allt kommer bli bra.