Jag ska på bröllop. Mitt i sommaren ska jag på bröllop. Det första av 3 fram till hösten. Det innebär att jag måste köpa kläder. Köpa kläder innebär att jag måste gå in i en klädesaffär och en provhytt.
+10 kg på en redan något överviktig kropp. Nej. I don't want it. Jag vill verkligen inte behöva köpa kläder. Så jag måste göra något.
Jag orkar inte.
Ska jag vara helt ärlig så orkar jag inte. Orkar inte känna piskan eller ångesten. Det är jobbigt som det är just nu. Jobbigt men bra på något märkligt sätt.
Men jag kan inte vänta. Jag kan inte vänta till hösten då jag vet att orken blir bättre. Jag måste börja nu.
Barnvagnsprommenader i all ära. Men det räcker inte. Tyvärr.
Idag är jag less. Men snart kommer svärföräldrarna och då får jag lite sällskap. Det blir kul.
Nu städa.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte