Brevgubben

Inga rara dagar just nu.
Grodan är sjuk och jag tar nätterna med honom. Vid 4-tiden byter jag säng och ammar Tusse. I tre dagar har jag packat in ungarna och åkt över till mamma och pappa. Där har jag hängt hela dagen.

Men det är underligt. Trots att jag får en massa avlastning när jag är där. Mamma och pappa har ju hur mycket ork som helst till sina barnbarn, så känns det ändå som om jag har ungar på mig dygnet runt. Non-stop.

Idag var jag hemma själv med båda två. Dagen började straxt innan 4 då Grodan tyckte att nu var det morgon. Sen har det varit full rulle. Shit vad svårt det är att ratta två ungar ensam. Speciellt när den ena är liten och tuttig. Och den andre är sjuk och gnällig. Idag var dessutom Grodan less på det mesta. Så dagen har ägnats åt att se hur långt man kan driva sin mamma.

Sambon vabbade första dagen. Hade inte mamma och pappa funnits under veckan hade vi nog kört varannan dag. Idag ville jag pröva att ta barnen själv. Någon gång måste man ju göra det.
Men som sagt, det blev en tuff dag. Jag hade tänkt att sova när Grodan sov. Tusse sover ju större delen av dagen. Tyvärr somnade Grodan 50 minuter innan vi skulle vara hos doktorn idag. Han somnade i min famn i soffan, så det blev aldrig någon tid till mig att få sova.
När han sov senare på dagen skulle Tusse ammas.

Sambon kom hem vid 18-tiden. Då hade jag haft två missnöjda ungar i två timmar. Båda hade inte gnällt hela tiden, men de avlöste varandra ganska fint. Grodan har ju i princip inte ätit något på hela veckan och idag fick jag inte i honom ett jävla skit. Det går väl an så länge humöret inte dalar. Men timmarna innan Sambon kom hem var han helt hopplös. Grinade för ingenting. Gjorde bara sånt han inte fick. Och vägrade blankt att ta en tugga av något jag föreslog. Så när Sambon kom hem och jag och Grodan drabbade samman för femtielfte gången brast det för mig. Jag rusade upp och slängde mig på sängen. Bölade som en barnunge i 5 minuter innan jag kunde samla mig.

Jahapp. Så var det med min dag då jag skulle visa att jag klarar av att båda ungarna själv. Fast det är väl knappast sista gången någon utav mina barn kommer driva mig till tårar.
Och när det gäller att hantera dem samtidigt så är det bara att öva på. Sambon kan ju inte behöva vara hemma alla dagar som Grodan är sjuk under mina hemmadagar. Haha.. det skulle se ut. Jäkla lyxhustru att gå hemma med en liten och det ska vara det enda jag klarar av.

Vi pratade om det vid middagen. Att det kan inte vara så att den utav oss som är hemma med Tusse måste ta alla Grodans sjukdagar. Vi borde hantera det på samma sätt som innan Tusse fanns. Då tog vi varannan dag eller hur det passade med våra jobb. Men i totalen delade vi lika.
Idag har verkligen inte varit en utav mina bästa dagar. Ändå är mina ungar helt bedårande. Tusse ler. Hon blir sakta mer och mer vaken och börjar intressera sig för världen runt omkring.
Grodan pratar och pratar och pratar. Och är så klok. Och rolig. Jag älskar när han ska berätta en sak. Det är antingen något som mormor har berättat för honom, eller något han sett på Bolibompa, eller något som hände dagen innan. Men han lägger ner själ och hjärta i sitt berättande.

Idag var han så upprörd över att vi inte hade en brevgubbe. Så klart har vi ju en brevgubbe. Men Grodan har varit hemma hos mormor och morfar. Där cyklar brevgubben utanför fönstret och lägger posten i brevlådan som står placerad precis vid tomtgränsen. Så där han kan springa ut och öppna brevlådan och själv hämta in posten. Vi bor ju på landet. Så här står alla brevlådor samlade borta vid vägkorset och vår är högt placerad och ingen brevgubbe cyklar någonsin förbi våra fönster. Så arg han blev när jag förklarade att vi inte hade någon brevgubbe och ingen brevlåda han kunde tömma. Och han förklarade mycket nogsamt hur allt kring brevgubben gick till hemma hos Mommo och Sassa.
Ljuvliga lilla arga unge.