En liten bit av paradiset

... har ramlat ner och landat precis där Bästisens föräldrar bor.

Vitsippor, vitsippor överallt. Hela slänten ner bakom huset in i skogen, med utsikt över en liten blå sjö. Tyst och stilla, förutom alla fåglar som kvittrar för fullt. Koltrastar och lövsångare och en och annan bofink. Och små sädesärlor som springer och springer och inte kommer ihåg att dom kan flyga.

Det här är vårt barndomsland. Vi har gått på våra gamla vägar och upplivat gamla minnen. Genom urskogar, på broar över en brusande å, förbi vitsippsbackar och små stugor, runt sjön som ligger där som en liten blå juvel och glittrar.

Vi gick förbi huset där jag en gång bodde och det var sej ganska likt. Fast myrstacken längst ner där grusvägen börjar fanns inte mer. Det är konstigt hur annorlunda jag upplever allt där. Jag måste ha tänkt på ett annat sätt när jag var liten, för jag minns med andra sinnen än dom jag använder nu. Jag har inte alls koll på vädersträck men vet precis hur handtaget på dörren känns i handen.

Vi har cyklat backe upp och backe ner och jag tror jag har fått mer motion på en helg än på en månad i vanliga fall. Jag kämpade mej upp för en seg backe med mina sista krafter och KLARADE DET! Och sen föll jag ihop i en liten flämtande hög, men Bästisen var lite imponerad i alla fall sa hon, när hon lätt och elegant körde om mej...

Bästisens mamma matar oss med god mat och bullar och kakor i massor. Mums! Jag bara trivs och skrotar omkring och blir bortskämd jag med, av bara farten.

Jag satt där på trappan med en bortglömd bok i knät och bara tittade ut över sjön och allt var så perfekt vackert och jag var för en gångs skull helt närvarande i ögonblicket. Kanske är det ändå så att det finns en särskild kraft i att hitta tillbaka till sina rötter? Det är inte bara minnen, utan en känsla av att vara hemma, vara hel. Och samtidigt ett vemod över att det som var då är borta nu och aldrig kommer igen.

Vi var på kyrkogården och satte vitsippor på E:s grav. E var 84 år ung, vår kompis som vi brukade hälsa på när vi var 14. Hon satt där i köket och vi brukade titta in och prata en stund. Nu är det över 20 år sedan hon dog, men vi minns henne med värme.

Och sen i bilen på väg hem så satt vi och flamsade med barnen och jag bara kände mej så lugn och lycklig och harmonisk. Det var en fin helg!