På väg hem från dotterns körrep erkände hon att jackan som i många dagar varit "glömd" på skolan egentligen är borttappad och jag exploderade. Skällde ut henne efter noter inför hennes körkompis. Så är det ofta nuförtiden. Jag har ett tålamod som en tvååring och stubin som är så kort så kort. Jag börjar gråta för minsta lilla. Var tvungen att hålla tillbaka tårar på jobbet t.om häromveckan när brev kom kom från läraren som berättade att dotterns dyslexi nog mer och mer är ett faktum.
Är det helt enkelt så att den där väggen är nära. Är jag inte stresståligare än så här?
Jag vill bara hoppa av, allt.