Jag vet att jag skrivit om det tidigare men jag tycker det är så förbannat fantastiskt och underbart att jag inte kan låta bli.
För snart tre år sedan var våra vänner som numer bor i ett grannland hemma och hälsade på, de berättade då att de skulle ha barn. Några dagar senare föddes barnet, i v 23, liten som ett smörpaket. Allt gick dock så bra som man bara kan våga hoppas på och idag har familjen varit hos oss på sillunch. Lillkillen är inte så pytteliten längre utan springer omkring och leker, pratar två språk och busade en massa med Gabo på studsmattan. Det enda egentliga "menet" är att han har glasögon.
Det är så häftigt att jag blir alldeles varm att läkarna lyckades rädda detta lilla knytte.