När Tusse kom till världen

Okej. Dags att samla ihop de senaste veckorna. För min egen skull. För tiden kommer sudda ut så mycket.
Det ska tydligen inte vara så himla lätt för oss att få barn. Att bli gravid går lätt, men sen börjar ett jobb som kräver det bästa utav oss. Det var så med Grodan. Och det blev så med Tusse.

Med Tusse var hela graviditeten jobbig eftersom man började redan från början med täta kontroller och lät mig aldrig riktigt slappna av. Men rent medicinskt började det nog inte förrän i v31. Det var några veckor senare än med Grodan. Blodtrycket började stiga och jag hade börjat läcka protein. Dvs... en begynnande havandeskapsförgiftning.

Men den här gången var det helt annorlunda. Blodtryckssänkande medicinerna fungerade. Blodtrycket sänktes och därmed slutade jag läcka protein. Så jag fick gå några veckor till. I vecka 36 var jag så jävla förkyld att jag inte längre kunde avgöra hur jag mådde. För jag mådde skit. Dygnet runt. Ont i huvudet. Alltmänt dålig. Blodtrycket hade börjat stiga igen, men kanske inte så allvarligt så att man skulle ha lagt in mig. Men när jag sa att jag inte längre kunde ta ansvar att känna efter om något hände så valde man att lägga in mig. Vem hade trott att jag skulle ligga där i tre veckor.

Länge talade man faktiskt om att jag inte hade havandeskapsförgitning utan bara hypertoni, dvs högt blodtryck. Mitt läckage av protein och mina blodprover var bra. Det var bara blodtrycket som hoppade upp och ner. Men i min sista del av journalen står det bara preklamsi (havandeskapsförgiftning). Kanske inte spelar så stor roll, kan man tycka. Men det skulle visa sig att det faktiskt gjorde det.

Jag vet att jag har gnällt under veckorna som gått. Och att jag bland annat grinade över att jag inte fick någon riktig förlossningsplanering med en läkare. Fast det är inte helt och hållet sant. Jag och läkaren hade flera samtal kring min förlossning. Men den var kort och konsist. Så jag noterade inte riktigt hur vi faktiskt diskuterade fram och tillbaka olika möjligheter. Och hur jag faktiskt var den drivande i diskusionen.

Tusses beräknade datum var den 6 april. Pga min diabetes skulle man inte låta mig gå längre än det datumet. Hade inte kroppen själv satt igång förlossningsarbetet skulle man sätta igång mig med mediciner. Den 6 april i år var långfredagen. Jag bad doktorn att undvika att sätta iång min förlossning under själva påskhelgen. Jag såg ju hur vanliga helger såg ut på förlossningen och min avdelning. Hur mycket hårdare de fick låta prioritering avgöra vem som fick tid med läkaren.
Doktorn kunde väl hålla med.

Mitt nästa argument var att hur länge skulle vi vänta och se? Vi visste att jag inte skulle bli frisk förrän jag slutade vara gravid. Ju längre vi väntade desto större chans blev det ju att kroppen själv satte igång. Vilket är bra. Men desto större risk att jag skulle hinna bli riktigt sjuk fanns ju också. Doktorn ville absolut låta Tusse bli 38 veckor, dvs räknas som fullgången. Det ville jag med.
- Men vi kan ju kanske sätta igång dig på torsdag, sa doktorn när jag var inne i min 38e vecka.

På torsdag??
Jag hörde ett löfte som hon nog aldrig gav. Så hela jag ställde min in att torsdagen den 22 mars skulle vi till slut få bli föräldrar igen. Jag tog mig ner till Ringen och köpte några nya bodys till vår lilla flicka. Så kom torsdagen. Doktorn bad att få känna på min livmoder. Hon var inte lätt på handen och mjuk i kanterna. Jisses, min livmoder satt tydligen 2 cm från hjänbalken, så hon fick jobba för att nå dit.
- Nej, sa hon. Idag sätter vi inte igång dig. Din livmoder har inte öppnat sig alls. Den pekar fortfarande långt bakåt. Vi kan kolla hur det ser ut på måndag, så tar vi dag för dag.

Vet ni hur tungt det var att höra. Jag hade verkligen trott att det bara var för läkarna att bestämma när och sen körde man liksom på. Funkade det inte så avbröt man och snittade. Men så var det tydligen inte alls.
Lite längre ner i korridoren låg en tjej i v39+ som blev igångsatt. Inget hände och hon fick åka hem igen. Hon dök upp en vecka senare så gjorde man nytt försök. Tyvärr såg jag henne inte igen, så jag vet inte hur det hela slutade. Men jag insåg i alla fall att det där med igångsättning inte är hur enkelt som helst.

Så vi fick fortsätta vänta. På måndagen kom doktorn med en lite läkarstudent. Båda skulle känna på min livmoder. Hon lika hårdhänt som tidigare. Han så otroligt mycket försiktigare. Jag gissar att han aldrig kände min tapp. Haha.
- Nej, sa doktorn. Kanske att tappen mjuknat något, men den pekar fortfarande bakåt.
- Okej, sa jag. Men hur länge fortsätter vi så här då, frågade jag. Det känns som om jag hänger i ingenstans just nu.
- Jaa, sa doktorn. Det gör ofta det i slutet av graviditeten. Du är inte tillräckligt sjuk och din kropp är inte tillräckligt redo. För barnets del är det alltid bättre att kroppen får bli redo av sig själv.

Fan vad det är jobbigt när läkare har rätt. Och de tenderar ju att ha rätt ganska ofta. Men någonstans här gav hon ändå med sig. Satte torsdag 29 mars som datum för att sätta igång mig. Den här gången vågade jag inte ta det som ett löfte, utan utgick från att då skulle hon känna på tappen igen och avgöra om det var dags eller inte. Men barnmorskorna verkade anse att det var ett fast datum som hade satts.

Den 29 april kom en manlig läkare in på mitt rum.
- Hej. Det är igångsättning idag alltså. Jag skulle gärna vilja känna på din livmoder. Så om du lägger dig i grodställning så ska vi se.
Så klart hade inte mycket hänt. Det hade jag kunnat berätta. Jag kände ingenting som tydde att något var på gång. Och mycket riktigt. Tappen pekade innåt och var sina 3 cm som en stängd tapp ska vara.
- Men vi kör igång, sa läkaren. Vi börjar med Cytotec, en dos varannan timme. Max 8 doser och så ser vi hur det går. Jag ber barnmorskan komma med första dosen.
Klockan var straxt innan 9 på morgonen.

Jag fick ringa Sambon.
- De sätter igång mig nu!! Nu börjar det. Nej, nej, du har tid att komma in. Så snabbt går det nog inte.
Jag hade precis lagt på när doktorn kom tillbaka.
- Du, jag ber om ursäkt. Barnmorskorna påminde mig, vi sätter inte igång kvinnor med preklamsi här på avdelningen utan det sker nere på förlossningen. Krävs en annan bevakning. Jag hade helt glömt bort det, men de har rätt. Det är så vi gör. Så du kommer bli igångsatt nere på förlossningen. Men just nu finns det ingen plats för dig där nere. Så vi får vänta lite tills vi kan rulla ner dig.

Vid 16-tiden kom man in till mig och meddelade att det var dags att ta mitt pick och pack och flytta 2 våningar ner till förlossningen. Där skulle nya blodtryck tas. Livmodern skulle kontrolleras igen. Blodprover tas. Jag fick min första Cytotec-dos vid 18-tiden. Då hade Sambon hunnit jobba klart för dagen OCH kommit in till sjukhuset. Jag började känna sammandragningar med andra dosen.
- Det här kommer kanske gå, tänkte jag. Jag kanske inte ens kommer behöva alla 8 doserna. Tänk om kroppen bara skulle haka på?

Dos 3 och 4 var rätt intensiva. Det säger jag i alla fall. Jag har ju aldrig haft en förvärk eller sammandragning innan. Men barnmorskan tyckte fortfarande att sammandragningarna var för korta för att riktigt räknas som något på riktigt. Dos 5 och 6 hade jag i stort sett inga sammandragningar alls och fick sova. Dos 7 gav lite sammandragningar igen. Men inte så mycket som dos 4 hade gjort. Dos 8 var nog ett steg tillbaka igen. Och där på fredagsförmiddagen hade jag fått mina 8 doser och 16 timmar hade därmed passerat.

Doktorn kom in och bad att få känna på livmodern. Det var förövrigt samma doktor som plockade ut Grodan 2 år tidigare.
Livmodern hade inte rört sig ur fläcken. Inget alls hade hänt.
- Mmmm... sa doktorn. Hur vill du göra nu? Såg att läkaren på din avdelning hade föreslagit att man avbröt efter Cytotec och gick på snitt istället. Vad tycker du själv?

Ja. Vad tyckte jag själv.
- Om jag ska vara helt ärlig, sa jag, så vill jag bara få ett slut på det här. Jag tror ju inte att min kropp är redo att gå igång. Det finns säkert en hel massa saker ni kan göra. Och vill ni göra det så visst. Men jag tror att om jag fick gå så länge tills kroppen själv gick igång så skulle jag gå över tiden. Det är vad jag tror. Jag har liksom inte kännt något som tyder på att kroppen håller på att svänga om. Men det är fredag idag och jag vill inte bli igångsatt under påsken, vilket bara ger oss några dagars spelrum. Om vi tror att det kommer ske en stor förändring genom att låta det gå 3 dagar till, så okej. Då prövar vi det. Men jag skulle nog föredra att snittas idag.

- Bra, sa läkaren. Då gör vi så. Nu har vi väl två förlossningar som riskerar att sluta i snitt och för dig är det ju inget akut just nu. Så du kommer få vänta. I eftermiddag skulle jag tro. Har du ätit eller druckit något nu?
- Eh. Ja, jag åt frukost vid 7 imorse. Och så åt jag en frukt alldeles nyss, 10.15 ungefär.
- Okej. Det ska ju gå 6 timmar utan mat och dryck innan operation.

6 timmar. Det var sega 6 timmar. Ganska smärtfria timmar, men sega. Förlossningen har inte alls lagt upp sin avdelning så att den ska kunna roa rastlösa mödrar som väntar på att bli snittade. Man har nog räknat att kvinnorna som är där har annat att tänka på. Cytotec-behandlingen gav mig sammandragningar ibland. Och även om jag tyckte de gjorde ont så var de nog ingenting som hur riktiga sammandragningar känns. Ni som har fött barn skulle nog bara ha fnyst och sagt "Ha, DET där är inga sammandragningar. Det där är rena kittlingen jämfört med the real stuff"

Sambon sov. Jag hade myror i brallan. Tillslut tog jag en prommenad ut i korridorerna. Passerade centralen där alla barnmorskor, läkare och undersköterskor håller till.
- Ska vi inte dra igång nu då? hörde jag någon säga.
- Ja, hellre nu än senare, svarade en läkare.
- Ja va fan. Hon är ju diabetetiker och allt. Varför ska vi bara sitta här och vänta, sa någon annan.

Det är mig de pratar om. Och mycket riktigt. Jag hann precis tillbaka till rummet innan en ny barnmorska klev in på rummet. Det hade varit skiftbyte. Den här barnmorskan hade jag haft en hel del med att göra under mina 3 veckor på avdelningen ovanför.
- Heeeeej, sa hon. Jag hörde att det var du som skulle snittas. Så himla roligt. Det är jag som ska vara din barnmorska under hela tiden. Vad kul att få vara med på den här delen också.
Det tyckte jag med.

Så drog man igång. Satte en infart i armen på mig. En katet för kisseriet. Sambon fick blå operationskläder. Jag fick en särk och långa strumpor. Det var lite skillnad den här gången jämfört med förra. Förra gången var det så himla bråttom. Även om jag inte förstod det då. Men då gav man mig en lugnande tablett så att alla skulle kunna jobba på utan att riskera att stressa mig i onödan. Den här gången fick jag klara mig utan tabletten. In på operationssalen. Narkosläkaren var samma som förra gången faktiskt. Han satte in en ny infart i andra armen. Så blev det en diskusion hurvida man behövde ta nya blodprover och få svar på dem innan man kunde sätta igång. Några sa att det var tvunget. Andra sa att de hade kollat och det behövdes inte. Tillslut var man tvungen att gå och ringa överläkaren och be honom vara skiljedomare.

Det behövdes visst inte. Och man kunde gå vidare. Först lokalbedövning innan man körde in ryggmärgsbedövningen. Zoom, zoom, zoom. På ingen tid alls börjdade benen domna. Medan alla fortsatte med sitt kände jag hur jag förlorade nedre delen av min kropp.
- Du kommer tappa känsel för kyla och smärta, men ha viss beröringskänsel kvar. Vi kommer testa hur bedövningen har satt sig innan vi kör igång. Har den inte riktigt tagit så väntar vi. Okej.

Den där lugnande tabletten jag fick förra gången var inget skitpiller. Även om jag inte var superrädd den här gången så fick jag allt svälja flera gånger för att behålla lugnet.
- Säg till när du känner att det blir kallt, sa någon på andra sidan skynket.
Jag väntade och väntade.
- Där. Nu blev det kallt.
- Fint. Då har bedövningen tagit så högt som den ska.

Grodan tog de nog ut på mindre än 2 minuter. Men som sagt, det var ganska bråttom förra gången. Den här gången tog man tid på sig. Dels var det mer ärrvävnad att skära sig igenom. Och om man gör det lungt och stilla så blir det lite snyggare. Och man hade ju som sagt ingen brådska den här gången. så det tog nog nästan 15 minuter att skära upp mig och ta ut Tusse. Men plötsligt hörde man bara ett litet barnskrik.
Jissess. Det var som att trycka på en knapp. Jag bara grinade och grinade och grinade. Alla sa hon var så fin och grattulerade och klappade mig rart. Jag bara låg där. Men ett skynke framför mig. Armarna rakt ut. Och grinade. Det var allt som fick plats just då. Sambon såg på mig med blanka ögon.

Tusse fick ligga på min bröst en kort stund. Men jag fick svårt och andas och något i medicinerna fick mig att må illa. Så de fick lyfta bort henne. 2 timmar på uppvaket innan jag fick komma tillbaka till Sambon och vår otroligt vackra dotter. Allt hade gått så otroligt bra.
Mest av allt är jag så imponerad hur lyhörd de där stressade kortfattade läkarna trots allt var. Jag är ofantlig tacksam för det.