Gnäll gnäll gnäll

Så var man uppe igen. Magen känns lite ostadig, men inte mer än så. Känner mig håglös. Kraften har gått ur mig. Inte för att jag kräktes igår utan för det händer inget här. Nu börjar saknaden av Sambo och Grodan kännas jobbig. Jag har ju annars tyckt det är lite härligt att få sakna. Att få längta efter dem. Men nu är det bara jobbigt. Grinade mig halvt trasig igår efter att ha pratat med mamma. Grodan har varit där i två dagar. Det händer så mycket med honom just nu. Varje dag lär han sig något nytt.

Jag hör honom prata i bakgrunden. En sån pladderapa han är. Prataprataprataprataprata. Men inte med mamma. Man pratar bara med mormor eller Sassa (morfar) i telefon. Så funkar den leken. Så det finns inget intresse från Grodan att prata med mamma.

Jag vill komma hem. Helst av allt vill jag komma hem med en lillasyster. Det har helt slutat vara roligt att vara gravid. Det finns ingen tjusning kvar. Jag är så otroligt gnällig nu. Det är så irriterande. Jag klarar inte att höja mig. Se mållinjen längre fram. Jag har sänkt huvudet och stirrar ner på mina egna fötter. Klarar inte av att peppa mig själv. Klarar verkligen inte av när någon annan försöker heller.

Jag ogillar mig själv rätt bra när jag är på sånt här humör. För jag vet ju, det gör ju inte saken bättre. Men jag orkar inte. Jag är så less. Känner mig så sjuk. Fast inte gravid-sjuk. Förkyld-sjuk. Host-sjuk. Mag-sjuk. Näsblods-sjuk.

Hej min lilla Tusse. Kan du inte vilja komma ut nu. Av dig själv. Så behöver inte du och jag vänta på doktorn ska säga att nu kör vi. Du kan komma ut och så får du leka med mamma. Pappa och storebror väntar de också. Faktum är att en hel hög människor väntar på dig här ute. Det kommer bli roligt att komma ut. Jag lovar. Du kommer bli älskad i massor.

Hon lär väl inte göra några såna försök idag. Så jag får väl avsluta den här gnälltexten, gå tillbaka till Pressbyrån och köpa halstabletterna jag glömde.