men vad trött jag är. kom hem sent igår efter jobbresa, upp lika tidigt som vanligt idag. jobba, stressa, gå på möte, hinna svara på 200 mail, stötta kollega som väntar på revision i telefon, sköta det vanliga jobbet, irritera mig på Z som har vikarierat för mig när jag varit borta och SOM VANLIGT inte kunnat fatta några beslut eller avsluta någonting som innebär minsta lilla eget ansvar, utan lämnat 100 lappar till mig där JAG ska fatta beslut åt henne. okej, jag fattar ju att det inte är världens enklaste att bara hoppa in för någon ett par dagar, men allvarligt, hon har faktiskt jobbat där i typ tre år nu och det var inte precis raketforskning som krävdes av henne.
möte igen, rapportera till chefen, försöka sammanfatta de två dagarna på dotterbolaget, identifiera brister och få ihop en handlingsplan fort som ögat, och så VIPS hade det gått åtta timmar och jag var verkligen inte klar, men eftersom jag bara hade sovit kanske 4 timmar i natt och vi skulle städa här hemma idag så lämnade jag högarna och åkte hem ändå.
jamen Z då. hon är ju alltså anställd som assistent på en annan avdelning, för ett tag sedan sa hon till sin chef att hon ville ha mer "utmaningar i jobbet" för att "hennes trivsel skulle öka", och han erbjöd henne då att få överta ett specifikt ansvarsområde och hon fick gå en tvådagarsutbildning som var relevant för detta. men nej, det var tydligen inte bra nog, utan hon ville ha "något roligt" istället, och då hade hennes chef sagt ungefär "okej, då vet jag det" och sen hade inget hänt och nu tyckte hon att han skött det hela JÄTTEDÅLIGT.
men ALLVARLIGT, hur många tror att det liksom är en rättighet att få jobba med "något roligt"? jag gillar mitt jobb, men alla mina arbetsuppgifter är definitivt inte roliga. att sitta och vara spindel i nätet och vara ANSVARIG är fan inte roligt heller alla gånger. och jag upphör liksom inte att nästan fascineras över vad man har för självbild när man springer 100 mil för att slippa ta ansvar och ändå tror att man ska kunna göra någon slags karriär?
och så det här med att kunna ta kritik. en av alla lappar som hon skrivit till mig handlade om ifall jag kunde granska ett antal transaktioner hon gjort och se om de stämde. det gjorde jag, och det stämde inte. nu hade ju smart-Z slutrapporterat transaktionerna trots att hon inte var säker på att de var korrekta, och då kan man inte göra någonting i vårt system. tänkte ta upp det med henne, men så kom det en massa annat emellan och istället blev det hon som frågade mig om jag hade hunnit titta på dom. jag förklarade vad som blivit fel, felet var att hon inte hade tittat på enskilda transaktioner som man ska göra, utan bara skrivit av en summa även om det syntes hur tydligt som helst att det var fel. jag sa att det är sånt som händer, men bad henne sedan vänligt att, om hon kände sig osäker, bara färdigrapportera men inte slutrapportera eftersom man i det förra fallet har möjlighet att korrigera, vilket man inte har i det senare fallet. nej, men då får jag höra ett "ja, du får ju gärna berätta sånt här för mig så att jag har möjlighet att utvecklas", jamen det var väl det jag GJORDE, men nej, då skulle jag ha kommit till henne först, innan hon hade behövt fråga mig, sånt jävla passivt aggressivt skit, JAG ORKAR INTE.
och imorgon ska vi hem till Z:s chef på en liten tillställning. det känner jag verkligen inte för, har inte lust att vara social efter min jobbresa som har inneburit att jag övertrasserat mitt sociala konto big time. det gick bra, men det kostar på. imorgon hade jag helst bara velat åka hem och krypa ner i soffan, men i ett svagt ögonblick så lovade jag att komma så då får jag väl göööööra det.
och idag för fyra år sedan. kvällen innan hade mr S och jag äntligen slutat tassa som två katter kring het gröt utan istället druckit en massa vin och HÅNGLAT för första gången. dagen efter var en lördag men jag var tvungen att jobba och jag vimsade runt på jobbet och var nästan onykter fortfarande. på kvällen var jag och E och lyssnade på unni drougge, vars bok "boven i mitt drama kallas kärlek" nyligen kommit ut, och det var vår i luften och jag var trött och lite bakfull och bubbligt nyförälskad på samma gång.