Konfliktskygg

Idag, på jobbet, inne på femte dagen på raken med jobb (ja hejsan det där med att vara slö och jobba halvtid va?), blev jag uppringd av en kollega på annan ort, som sitter på samma post som jag. Och jag ska inte gå på detaljer, men hon var arg och sur för en grej som inte var mitt fel. Och jag blir så ställd när det blir så. När man börjar med att vara sur och otrevlig. Nästan som om man förutsätter att den andra har gjort fel för att vara elak, med flit. Och det var ett "fel" jag inte hade något med att göra men det landade på mig och jag försöker - som vanligt - vara lugn och trevlig, för jobbmässigt ÄR jag lugn och trevlig, tror jag, även om jag inte är sådär GULLEGULL-TIHI-trevlig.

Och i teorin vet jag att det bara är jobb. Att hon dessutom överdrev och var onödigt dryg. MEN: det går inte in i mig. Jag ältar och nojar och har dåligt samvete hela kvällen. Och så sammanfaller det med tröttma och pms - som jag ett kort tag trodde kanske möjligen var en pyttepyttebebis i magen, osannolikt nog, men det var det ju inte - och blir lite tilt i skallen. Huuh.

Jag tycker ju bara att man kan vara snäll. Kanske inte undvika konflikter, absolut inte undvika att säga ifrån om någon har gjort fel, men kanske inte gå på som en sur gnetig gammelgädda?

Nä. nu vill jag ha helg. I morgon, klockan 17, kommer jag att ha jobbat 52,5 timmar på sex dagar. Puh.