jobbsvamlet

Det är den tiden nu, då jag måste välja framtidsväg. Jag har haft mitt ena jobb på paus i ett halvår, och snart måste jag bestämma om jag vill hoppa av helt, eller om jag vill hoppa på igen. Och jag VET ju inte.
Egentligen tycker jag att det passar alldeles jättelagom att bara jobba halvtid på ett jobb jag faktiskt är bra på och INTE tar med mig hem. I nästa stund tycker jag att jag är lat, att det är något fel på mig, som inte vill/orkar jobba mer än halvtid.
Fast det är ju så att vi bor en bit från jobbet, jag är dessutom gift med en bonde, som jobbar mer än heltid, så för att få vardagen att gå ihop och vara mer än bara jäkt och stress och pussel så funkar det här allra bäst. Jag blir inte rik på det, nej. Men mina barn och jag! Vi hänger ju så mycket! Och det är så lugnt och glatt nästan jämt!

Och då räknar jag ju faktiskt inte in att jag jobbar hemma också. Mellan tio och tjugo timmar per vecka. Ibland ingen, men oftast nånstans där. Och ta mig tusan om inte mina klena armar har blivit LITE starkare den här hösten?

Och det ÄR ju så skönt att få jobba lite fysiskt i stället för att sitta på sin ända framför en dator hela dagarna. Att ta på sig rejäla kläder och handskar och gå ut och hugga i lite. Spika lite, bära grejer, gräva, ge hönsen mat, plocka in ägg, köra traktor.

Men ibland vill jag också uppåt/framåt. Vara kreativ och tuff och duktig. Men just nu är jag verkligen inte kreativ för fem öre. Och det är ju också lite synd? Ibland vill jag liksom veta vad jag ska bli när jag blir stor, vad jag ska satsa på, vad jag VERKLIGEN ska göra, medan sanningen faktiskt kanske är att jag gillar att hoppa runt lite, inte vara för fast någonstans?

Det är tusen frågor och få svar. Men som sagt - om jag inte tog hänsyn till ekonomi eller vad andra tycker eller min egna idé om vad det innebär att vara lyckad, då passar det mig helt grymt bra att jobba halvtid.

Och just idag är jag nog extra fundersam och lite brydd bara för att jag har en kollega som kan få en att känna sig som världens sämsta lilla idiot. Jag VILL tycka om henne och förstå beteendet men jag kan inte riktigt förmå mig. Den där tonen alltså. Jag som faktiskt vet att jag är kunnig och bra på det jag gör känner mig helt tillplattad av henne ibland. Jag blir lite ställd och kan inte formulera mig sådär knivskarpt utan låter säkert lite mumlig och konstig när vi har olika åsikter om något och då blir gapet mellan oss ännu större. Och jag har inget emot glada öppna diskussioner och olika åsikter. Men när det blir som en strid? När man bara känner sig tillintetgjord?

äh, jag vet inte och nu bara svamlar jag. (Som man får i en dagbok. Det vet jag.)