Björnmamma IGEN

När den här novembertröttman väller in över en själv, över byn, över stan, över landskapet, över landet; funderar jag över vad vi gör. Hur vi gör det. Det är ju lite lätt att tro att man förr jobbade svinhårt jämt.

Men jag är ganska säker på att man levde i takt med årstiderna lite mer än nu. Man jobbade och slet på våren och sommaren och på hösten fanns förstås saker att göra, på vintern likaså, men jag tror att man drog ner på sysslorna. Köttet var ju saltat och torkat och sillen låg tryggad i sin tunna. Och om det snöade så att barnen inte kom iväg till skolan, då fick de helt enkelt vara hemma. Och om det var bitskt och kallt och blåsigt såg man nog till att vara inomhus, elda och ge djuren mat, i övrigt slappa. Stoppa lite strumpor. Och lägga sig tidigt. (Gud vad jag förenklar här nu, jag vet det.)

Ibland önskar jag att man kunde göra lite mer så nu också. Jobba mindre på vintern. Låta barnen vara hemma när det är för bistert. Sova myket mer. Jag tycker själv alldeles synd om mina barn när de måste åka till skolan när det är 25 minus. Det känns omänskligt och hårt och jag hade sådana dagar hellre låtit dem vara hemma och tassa omkring i långkalsonger och pyssla lite. Äta lite mackor till lunch, slänga in lite mer ved i spisen.

Jag vill ju, som varje år, gå lite i ide den här tiden. Och det är säkert bara inbillning och lite en självuppfyllande profetia att man blir seg av november, men ändå, det känns ändå som om att jobba mot varenda cell i kroppen när man ångar på som vanligt.

Och mer än jag brukar känner mig alldeles skör och hudlös och ängslig just nu. Mer än på extremt länge. Jag vet inte vad det är, jag vet bara att jag önskar att det går över snart. När min ena unge blev konstigt och omotiverat jättearg idag höll jag genast på att börja grina. Och i kväll var vi egentligen bjudna på fest men har ställt in för att jag är så osugen som man bara kan bli. Istället ska min man och jag åka på bio. Sitta och kura i biomörkret med en massa godis är ungefär vad jag mäktar med just idag.