Sambon har åkt på jobbresa i tre dagar och jag tycker att det är så TRÅKIGT. Och så undrar jag lite när det blev så. Jag bodde själv, gillade att bo själv, har ALLTID tyckt om att vara själv. När jag var liten lekte jag hemskt gärna ensam, för då fick jag ju bestämma allt själv och få använda bara min fantasi. Och nu tycker jag att det är jättetråkigt att vara ensam tre dagar. Kvällstid, dessutom, jag jobbar ju hela dagarna.
Men det har förmodligen att göra med att jag med sambon är ensam tillsammans. Han är ju bara där, och det är inte jobbigt att umgås med honom, han är ju min familj. Min självvalda familj, resten kan ju vara lite besvärligare att umgås med nuförtiden.
Och så tappar jag matlagningslusten när han är borta. Och tycker att det är lite jobbigt att rådda fyra mer eller mindre uppmärksamhetskrävande katter själv (vilket i sig är lite skrattretande, det är ju inte som att jag är ensamstående förälder direkt).
Den förlorade tanden från förra veckan gör fortfarande ont, men jag inbillar mig att det blir bättre och bättre. Vi säger så va.
Nu ska jag gå och mata hungriga katter, och laga mat till mig själv. Inte fryspizza dock. INTE sa jag.