jag har ju känt mig lite förkyld några dagar, men tänkt att det går väl över, för det brukar det göra. alltså går över utan att det blir så mycket värre än ett par dagars hängighet.
så icke nu. igår vaknade jag upp och var dyngförkyld och det är jag fortfarande. idag har jag inte gjort ett endaste dugg. eller typ: gått upp, ätit frukost, gått och lagt mig igen. gått upp, fikat, gått och lagt mig igen. gått upp, kollat på film, och sedan: wow, har släpat mig ut i köket och rört ihop en soppa med mycket kryddor och mycket vitlök som står och puttrar nu och som så småningom ska ätas i tv-soffan framför desperate housewives.
japp. sådär är statusen just nu. synd, synd, synd om mig med andra ord.
(och så undrar jag lite varför just jag måste ha en mamma som när hon ringer och jag inte svarar, vilket jag brukar göra men jag orkade inte idag, freakar ut totalt och ringer tjugotvå miljoner gånger eftersom hon är övertygad om att jag ligger död någonstans om jag inte lyfter luren i samma sekund som första signalen går fram. och det går ju inte an att säga att man inte svarade eftersom man är förkyld och låg och sov, för herregud, då är det ETT DÖDLIGT VIRUS som har drabbat mig och så ringer hon tjugotvå miljoner gånger till för att höra om jag inte är bättre nu, jag tänker väl på att dricka ordentligt och ta inte en massa febernedsättande för det är inte bra och hur mår jag nu jämfört för en timme sen och yadayadayada, jag orkar fan inte. så därför mår jag alltid jättejättebra när jag pratar med henne.
och jo, jag vet att det är mest synd om mamma eftersom hon inte kan kontrollera de här tankarna. men ändå. det är förbannat jobbigt, är vad det är.)