My mind's distracted and confused

I dag har jag skrikit åt mina barn. På ett sätt som jag inte har gjort på länge (ja, det där låter lite lagom hemskt, att jag skrek mer när de var mindre och mer värnlösa liksom?).

Och nej, det var inte berättigat, riktigt. De hade tjatat och gapat och liksom lekt JÄTTEHÖGT och deras gapiga skrikröster gnagde sig in i öronen på mig och cirka sju gånger bad jag snällt att de skulle sänka leken och sluta klättra på varandra, eller gå ut från tv-rummet (där vi tittade på robinson ihop) och till sist brast det och jag skrek SLUUUUUTA så jag blev hes och sen sa jag att det var respektlöst att inte lyssna och att de var "jävla jobbiga att lyssna på" och så svor jag några "jävla" till och blev lite argare när jag såg att nioåringen höll på att börja fnissa. Jag kände att det var för mycket, men kunde inte hejda mig. Sen satte jag mig argt ner och ställde gröttallrikarna på bordet. Då rusade nioåringen iväg och blev ledsen. Och sjuåringen började äta sin gröt. Och jag skämdes och så försökte jag förklara och likna känslan vid den som nioåringen kände igår, mot sin bror, och blev så där "jag står inte UUUUT" och tog till lite fysiskt våld. Att man får nog i huvudet. Och då blev jag arg och svor.

Jag vet inte. Jag skäms. Det fula föräldraskapet. Och efteråt får jag dåligt samvete och blir ältig istället. Men jag TROR att balansen - mellan ånger (över svärord och onödigt hög skrikröst) och att själva ilskan, "nedstampandet av foten", faktiskt var lite befogad, blev bra.

Sen pratade vi lite mer om ilska och respekt och jag sa att jag nog är lite allmänt ur balans och vi pratade till och med lite om missfallet, att vår bebis, deras syskon, skulle fötts nu och att jag nog är lite ledsen för det.

Det slutade bra. Vi åt gröt, satt nära varandra, sen borstade vi tänder och klippte naglar och sånt och så somnade de tätt intill mig i soffan båda två, som två små varma grävlingungar, en i turkosrandiga långkalsonger, den andra i rosarandiga, och sen kånkade jag upp dem till deras rum.

Och jag vet inte, jag kanske inte borde skriva om det, men jag gör det ändå. För att minnas. Kanske framstår jag som en monstermorsa. Eller en bara lite trött mamma.
Jag brukar väldigt sällan svära. Jag skriker väldigt sällan - jag gjorde det som sagt mer förr. Jag var argare förr. Mer slut. Nu är det lugnare och coolare men inte jämt, tydligen...
Och de är ju det allra bästa jag har. Mina sötkorvar. Grävlingbarnen. Så nu sitter jag här med en dyster känsla i bröstet. Jag vill ju inte att de ska vara rädda för mig. Oroliga. Tycka att jag är oberäknelig och psyko.

Ack, ja. Det är svårt ibland.