kulturkrocken

Ibland tänker jag att om vårt liv hade varit en film, hade filmen slutat den stund då vi efter diverse förvecklingar och distanskärlek stod på gårdsplanen här med flyttlasset. När jag flyttade in. Kärleksrusiga och alldeles tvärlyckliga.

Men verkligheten är inte en film och ibland kan jag förundras över att det gick. Efter den där lyckliga starten. Jag tänker inte ofta på det, vi är ju som vilket par som helst, men när jag tänker på de där skillnaderna i början, kan jag bli lite förundrad över att det funkade. Ja, en svår och krokig väg ibland, men än så länge är vi ju ihop, i alla fall.

En 22-åring som nästan bara har bott i lägenhet (med sånt där titthål i dörren), med vänsterorienterade åsikter, feministisk grundsyn, tidigare vegetarian, uppvuxen som skilsmässobarn, rastlös och intresserad av tv-spel och tidningar och böcker.
Ihopparat med en fem år äldre kille som aldrig hade bott ihop med någon, med förstås lite center-värderingar, som bodde hemma på föräldragården, van vid grannar och besökande och gårdfarihandlare i en jämn ström som bara klev in utan att knacka, med kor och arbetsmoral och redan i "P4-divisionen" som han sa själv. Uppvuxen i kärnfamilj. Nöjd och glad.

Och vi skulle alltså jämkas ihop, jag skulle passa in här på gården. Jag tror inte att mina svärföräldrar trodde att jag skulle bli särskilt långvarig. Så stor var ändå kontrasten.

Men, elva år and counting, och det funkar. Kanske för att vi alla olikheter till trots är rätt lika, lika slarviga, med samma inställning till barnen (som har vuxit upp till fullfjädrade nördar utan lantbruksintresse överhuvudtaget, men det kommer nog). Och ungefär samma dååååliga humor.

Jag tror att många runtomkring kanske idealiserar det här livet. Att det är så charmigt och genuint och lyckligt hela tiden. Enkelt. Att barnen springer omkring bland ystra kalvar och att vi hässjar hö för hand. Inga bekymmer nånstans. Så är det förstås inte. Det är svårare än man tror. Frågor kring ägande och företagande och framtid och HUR SKA DET BLI MED GÅRDEN? Det är helt enkelt ASSVÅRT ibland. Och knapert och mycket jobb och många timmar och pusslande. Det är ingen idyll. Men det är vårt liv. Och någon gång ibland tror jag att jag tänker försöka skriva ihop något om hur det gick. Hur det blev. Hur det började. Med tanke på hur svårt det ändå var. Det kanske vore något för barnen att läsa när de själva kommer upp i åren och blir lite sentimentala av sig?