idag är jag på dåligt humör. och egentligen har jag ingen större anledning att vara det, men det är väl en påse trötthet och pms och lite stress som hänger runt halsen på mig. och sedan HATAR jag att diskutera saker på morgonen och jag HATAR att bli ombedd att göra saker på morgonen. igår, efter att mr S varit på intervjun (som kändes bra, tack för tummar, nu återstår bara att vänta och hålla fler tummar förstås) så var han på synundersökning och fick låna med sig några glasögonbågar för att prova hemma. och så i morse när jag steg upp så frågade han mig om jag kunde åka och lämna tillbaks dom åt honom i morgon efter jobbet. och i vanliga fall så är det väl inget större problem även om jag inte precis är dödsförtjust i att åka in till stan efter jobbet och speciellt inte en fredag eftermiddag när varenda jävel gör det, men halv fem på morgonen är det bara TOO MUCH. då känns det fan i mig helt OÖVERSTIGLIGT och jag kan bara tänka på hur jobbigt det är att trixa sig in till centrum, hitta parkeringsplats, GÅ TILL PARKERINGSAUTOMATEN, gå tillbaks med biljetten, uträtta ärendet, gå tillbaks till bilen, trixa sig ut från centrum. och så känns det som att det är väl fan ALLTID jag som måste uträtta ärenden efter jobbet. för på mr S' hemväg ligger i princip ingenting, medan precis ALLT ligger på min hemväg. mataffärer, byggvaruhus, djuraffär, färgaffär, nu senast: glasmästeri. det är ALLTID jag som uträttar alla jävla ärenden, och det slår ju aldrig fel att om mr S ber mig att svänga förbi byggvaruhuset och köpa skruvar av dom måtten, ja då är dom väl SLUT på det stället och jag måste åka runt till andra byggvaruhus och leta.
och SJÄLVKLART gör jag ju det. för det är helt oförsvarbart att inte göra det eftersom mr S har lika långt till jobbet som jag, fast åt ett annat håll. det är väl klart att han inte först ska behöva åka hem och sedan åka lika långt igen för att ta sig till stan, när jag ändå är i stan, det är slöseri med både tid och bensin. det är halv fem på morgonen som är problemet. halv fem på morgonen är mitt tålamod obefintligt. halv fem på morgonen är min vilja att göra någonting för andra väldigt låg. halv fem på morgonen är helt enkelt inte min bästa tid på dygnet. jag har ändå bett mr S att inte ta upp såna här saker halv fem på morgonen, för min reaktion blir ändå bara ett martyraktigt "men ååååååh vad jobbigt, vad fan måste JAG alltid göra allting för, men jajaja OKEJ DÅ", varpå han naturligtvis svarar "nej men då jag gör det själv i såna fall" och så vidare.
och det händer ju inte särskilt ofta. men det hände i morse, och därför är jag SUR nu, även om det känns lite löjligt. och inte hann vi slutföra den här diskussionen halv fem i morse heller, så det känns ju lite SÅDÄR just nu.