men vad gör jag för feeeeeel?

.jag 2011-09-19 12:04 (inga kommentarer)
jag tycker dagen började rätt så hyfsat. mina dagar gör ofta det eftersom jag går upp tidigast i världen, börjar jobba tidigast av alla och i princip inte behöver prata med en kotte på flera timmar utan kan hållas med mitt i lugn och ro. eftersom jag inte är speciellt social så passar det mig alldeles utmärkt.

man väljer ju oftast inte sina arbetskamrater, och det är tyvärr rätt svårt att välja bort dom också. på mitt jobb har det börjat en ny person på ekonomiavdelningen. och redan från dag ett så märkte jag hur hon liksom sökte kontakt med mig, fastän jag inte har ett dugg med henne att göra rent jobbmässigt och det kanske vore mer naturligt att bonda med ekonomifolket, men nej. jag känner dessutom att vi inte har ett smack gemensamt, och det omvända borde ju också gälla tycker man, men nej. hon sätter sig jämt vid samma bord och helst bredvid mig i fikarummet, hejdar mig hela tiden när jag råkar gå förbi hennes arbetsplats (som är i receptionen som man MÅSTE passera) och vill prata, och vad fan, man är ju väluppfostrad, man vill ju att folk ska känna sig välkomna och trivas på nya jobbet, man vill ha en trevlig stämning i största allmänhet. så jag är vänlig, försöker konversera, svara på hennes frågor (som alltså inte är jobbrelaterade utan rent privata) och på det hela taget behandla henne som vem som helst på jobbet. och nu verkar hon ha utsett mig till sin personliga bästis, och ska ALLTID sitta och fika med mig, och så fort jag pratar med någon annan så smyger hon sig liksom in i det samtalet och vill avskärma det hela till ett samtal mellan henne och mig.

i vårt fikarum har vi tre stora runda bord. på frukosten i morse så satt jag och några till vid ett bord. vi har inte jättestrikta platser i vårt fikarum, utan de som kommer först brukar sätta sig vid bordet som är närmast köket och sedan fylls det på efterhand som folk ramlar in. ett runt bord blir ju inte fullt på samma sätt som ett fyrkantigt, men det brukar vara så att när det sitter folk på alla stolarna runt ett av borden så betraktar man det som fullt och går och sätter sig vid nästa.
idag satt jag bredvid M och någon mer. M fick telefon och gick iväg, men lät kaffekoppen stå kvar på bordet och jackan hänga kvar över stolsryggen. den här nya personen kommer in i fikarummet, frågar mig om det är ledigt och jag svarar att M sitter där, men att han gått iväg för att besvara ett telefonsamtal. Z (såjävlaklart) säger då "nej, men du kan sitta där, M kan sätta sig någon annanstans när han kommer tillbaks), och så får jag denna person på halsen. innan hon kom så hade vi allihop som satt runt bordet pratat om att det verkar som att pelletspriserna är på väg att gå ner lite, och när jag slänger in en kommentar i den diskussionen så viskar hon nästan i mitt öra "har du en pelletspanna" och när jag svarar jakande på det så börjar hon, fortfarande viskande, att berätta vad hon och hennes sambo gjort i helgen. hela tiden tittar hon intensivt på mig så att jag liksom inte ska kunna slinka ur samtalet, som tur är varar ju inte fikarasterna i evigheter.

och jag bara känner att nu är det ju så här IGEN. puckovikarien, puckopraktikenterna, Z, människor jag inte VILL umgås med men som liksom klistrar sig fast och som inte känner av att de är för nära och för mycket och för på, jag backar undan och de följer efter. något fundamentalt fel måste jag göra, något fel måste det vara i själva signalsystemet, men ska man verkligen behöva göra sig ovän med alla människor man inte gillar bara för att slippa ha dom krälandes tätt inpå, för att få ha lite jävla DISTANS? kan man inte bara få vara vänlig i största allmänhet utan att för den skull vara bästis med hela jävla världen?

GAH!

Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.