Pillertrillare

Piller eller inte, så här är det för mig...

Läste just om någon som klagade över att h*n åt över 6000 piller per år. Det handlade om psykmediciner, vilket förstås kan vara riktigt dåligt. Samtidigt antar jag att medicinerna får annars icke fungerande människor att klara sig i samhället? Varför har vi annars så mycket piller? Fast det sker nog en enorm överförskrivning, jag gissar att väldigt många människor skulle behöva terapi i stället. Men det kanske är dyrare?

Piller eller ej, jag räknade i alla fall ut att jag själv äter minst 3650 stycken per år, om man bara räknar min standardmedicinering. Sen kommer jag snart lägga till en ny sort, vilket ger närmare 1000 piller till. Och så alla antibiotikakurer jag brukar åka på, och kortison då och då. Det är massor. Mängder faktiskt. Kostar tusentals kronor. Men utan Plaquenilen skulle jag sannolikt inte kunna arbeta heltid eftersom den ena av mina sjukdomar gör mig så enormt trött och hängig. Panocod, Brufen och Panodil är vad som håller mina leder i bättre skick, och jag slipper gå omkring som en stel 90-åring, även om det förstås inte tar bort ens i närheten av all smärta och stelhet. Omeprazol måste jag käka för att inte magen ska rasa av alla övriga mediciner. Och Levaxinet, ja det är faktiskt helt livsnödvändigt. Utan det skulle jag inte kunna arbeta eller ens ta hand om mig själv eller dottern. Sen käkar jag ju Primperan också, en om dagen, för att jag blir illamående av Panocoden (som gör att jag kan sova bättre och orka jobba).

Jag har fått förhållningsorder om att ta uppemot 3 Panocod per dag, men tar bara en (utom i speciella fall förstås) eftersom det gör mig så trög och dum i skallen. Funkar dock bra på natten, då behöver jag ju inte använda hjärnan på samma sätt, och sömnen blir som sagt bättre.

Migränmedicin kommer förstås till också, det blir en hel del varje år. Och vanliga huvudvärkspiller eftersom jag har mycket huvudvärk, ett rätt stort gäng blir det.

Sen har vi nervsmärtan i benet. Efter att jag slutade amma har det sakta men säkert ökat igen, vilket är rätt intressant. Jag vet inte varför eller hur detta fungerar, men det känns som amningen hade en skyddande effekt. När det var som allra värst, precis innan jag fick börja med epilepsimedicinen för att bli av med smärtorna, så satt jag på jobbet och hade tokångest för att det ungefär någon gång per minut kändes som att någon drev in en skarp kniv i benet på mig. Det var tortyr, bara vänta på nästa smärtvåg. Så höll det på. Tills någon kom på att det var just nervsmärta som var prylen. Och medicinen lättade min vardag, återigen.

I slutändan kan man ju vara kritisk till den stora pillermassan jag trycker i mig, på många sätt. Är det verkligen så jäkla nödvändigt? Ja faktiskt. Jag vill ju jobba och klara vardagen, och innan pillrens intåg i mitt liv var jag sjukskriven. Att bli en i mängden långtidssjukskrivna är inget jag strävar efter, även om jag inser att jag kanske hamnar där en dag ändå. Men jag kämpar i alla fall emot.

Jag vet inte vad mina piller kostar varje år. Men det borde ändå vara så att jag i slutändan kostar mindre när jag går på massa piller och kan jobba, än när jag inte går på piller och således blir sjukskriven (med försämrad livskvalité och allt som kommer med). Rent samhällsekonomiskt tror jag faktiskt att jag är en vinst, även om många tycker att såna som mig borde göra samhället en tjänst och bara försvinna.

På mitt nya jobb gör jag dessutom samhället än ännu större tjänst än tidigare. Som landstingsanställd är lönen inte särskilt hög, men jäklar vad jag sliter och jobbar och jag tar mitt jobb på stort allvar. Det är människoliv det handlar om, och jag känner mig som en jäkligt viktig (om än liten) del i maskineriet. Det är bra!