pappagnäll

Jamen när ska jag inse hur ointresserad min far är av att träffa mig?
Inte är det han som tar initiativen. Nä, det är jag. Och när jag gör det passar det sällan. Varje sommar tycker han att vi har för kort framförhållning. Jag kämpar och försöker få ihop att vi ska ses minst en gång per år. ALLTID är det jag. Och nu tycker jag att jag hade god framförhållning i och med att jag för tre veckor sen, per telefon, berättade att vi ska neråt landet på en inbokad grej den 3-5 augusti och att vi dagarna före tänkte oss ner till hans trakter för att hälsa på. Och att jag skulle höra av mig veckan innan med mer exakt besked.

Så idag ringde jag först min farmor, som bor i samma stad som han och hans fru. Det är främst henne jag vill träffa, så jag ringde och kollade läget och hon lät positiv. Så då drog jag iväg ett sms till pappa och skrev att vi kommer till hans stad på tisdag om en vecka. Att om de har tid att se oss då, vore det trevligt.
Då fick jag nåt om att "ojdå, då har ju min fru börjat jobba och jag jobbar också och vi kommer att vara så trötta eftersom vi jobbar heltid men det blir som det blir". Jag skrev tillbaks att jag förstår om de inte kan och inte hinner, att vi får ta det en annan gång annars. Utan ett spår av martyrskap. Bara kalla fakta. "Nu vet ni i alla fall att det är på tisdag vi är där, hör av er om ni vill ses".

Då fick jag ett svar om att "nu framstår vi ju som gnälliga, det blir lite fel, men lite framförhållning vore bra. Nu ställs vi ofta inför fullbordat faktum, på en för oss usel tidpunkt".

!!!!

Och nej. Jag säger inte ifrån. Jag blir inte sur eller tycker att han beter sig illa. Jag blir undfallande och mesig och ungefär tretton år. Och så knyter jag näven hemma och gråter några tårar och så pratar jag med min man som tycker att han är överdriven.

Jag ÄR gift med en bonde. Vi kan inte boka in saker jättelångt i förväg. Och OM jag hade försökt boka ett fast datum för längesen hade nog min pappa sagt "det vet jag inte nu, hör av dig längre fram". Mina svärföräldrar är snart sjuttio år, vi kan inte lämna korna och allt i deras omsorg hur länge som helst, det ÄR alltid lite hipp som happ med oss, tyvärr, men jag har sagt till pappa att de är välkomna till oss NÄRSOMHELST men han är ju helt enkelt inte intresserad. Jag vet inte när jag ska inse det.

Dock vågade jag skriva och påminna honom om att jag förvarnade honom för flera veckor sen, att han då sa "javisst" och att det faktiskt är en hel vecka kvar. Jag har inte sagt att vi måste ses, jag kräver inte boende, jag har sagt att vi ska ta en hotellnatt i deras stad. De är inte 85 år med reumatism och insomnia och sånt, de är pigga friska och i 50- samt 60-årsåldern, utan djur, utan gård, utan hemmaboende barn. Hur kan det liksom bli JOBBIGT att träffa sitt barn med dennes snälla lilla familj i några timmar en kväll efter jobbet?

Jag fattar inte och kommer aldrig att fatta. Egentligen vill jag skriva ett långt brev om alla gånger han har struntat i mig, alla helger jag kom hem till honom och hans familj som tonåring och han inte visade sig hemma på hela helgen, att han inte kom på min student, att han inte har varit hemma hos oss på över fyra år, att han gjorde precis så här förra året också, att jag inte har lust att träffa honom en enda gång till.

Men nej. Jag försöker igen och igen och igen. Mina barn längtar efter en morfar - eller förresten. De har slutat längta. De har slutat bry sig. De har insett att morfar inte är den som hör av sig, som nånsin ringer dem, som uppvaktar på födelsedagar. Min födelsedag däremot, den kommer han alltid ihåg. Konstigt nog. Mina fina barn! Herregud. Hur kan man inte bry sig? Om de här livsglada sprudlande smarta små killarna, som memorerar Hasse & Tage-sketcher och pratar som en hes och stockholms Lena Nyman, som leker dansande svampar, som kan rabbla fakta om nästan vad som helst, som cyklar och plockar hallon och älskar att bada i havet oavsett hur kallt det är?

Och hur kan man bara se det jobbiga, hur kan man kategoriskt ALDRIG säga "ja men vad kul! Kom hit! Vi drar ihop en snabb middag!" när ens dotter ringer och man inte har setts på ett år?

Ikväll, efter allt det här jobbiga, satt jag på en lekplats och gungade med min minsta son, och jag sa till honom att han ALLTID ALLTID ALLTID är välkommen hem, även när han bor i Tokyo och är tv-spelsdesigner som han säger att han ska bli. Och jag kommer att vilja komma hem till honom i Tokyo också, om jag får.
"Ja, fast jag vet inte om jag kommer att ha någon gästsäng" sa han. "Jag kan sova på en madrass på golvet. Hur lätt som helst!" sa jag.
Sen kramade jag båda mina gossar och så åkte vi hem.

Förlåt att alla mina sommarinlägg blir gnällinlägg. Mestadels har jag det jättebra. Men så blir det lite övertryck ibland. Då är det bra med en ventil som man kan pysa ut allt genom.