bo på landet-gnäll

Ja, alltså det är sommar, vi har varit på bilsemester i norraste Norrland, vi har varit sociala som tusa och av mitt nya nyttiga liv har det blivit intet.

Och nu ska jag vara lite gnällig: det är en sak jag inte gillar med landet. En sak som ibland gör att jag längtar efter lägenhetsliv med låst dörr och folk som ringer innan de kommer förbi. Jag vet, jag veeet, det låter hur snarstucket som helst. Men ibland när det är en helt vanlig sommardag vill jag vara hemma och slöa i fred med min familj. Bara vara vi. Men eftersom vi bor som vi gör och eftersom man gör så på landet så kommer det förbi kompisar till barnen, oanmälda bara kliver de in och lämnar dörren på vid glänt och det ÄR trevligt att barnen har kompisar, det ÄR det, men det är jobbigt när jag för en gångs skull har lagt mig i en säng med en bok, och mitt hår är jättefett och jag har trasiga leggings och bara t-shirt på mig, och plötsligt hör barnröster som liksom kräver litegrann att mina barn ska byta kanal. Där mina barn nyss satt tysta och tittade lite lugnt på tv är det plötsligt två barn till.

Då blir jag lite less. Eller lite trött. Det vore en sak om jag visste att mina barn verkligen ville leka med grannbarnen. Men det vill de ju inte, de är också lite ensam/hemmavargar. Ringer någon kompis säger OFTA mina barn "Nej, inte idag", och det tycker jag att de har rätt att göra.

Men de är snälla och artiga och säger inte "nu får ni gå hem, vi vill vara själva" och så plötsligt har fem timmar gått och de andra ungarna har hängt här hela tiden. Det är snälla barn, helt vanliga barn. Men jag blir ändå lite trött och skulle helst bara vilja döa hemma inomhus med mina egna barn. Eller känna att det är okej att sitta framför tv:n eller att huset är stökigt. Det är ju ofta det men jag tycker att det är jobbigt när andra kommer lite oanmält och sen går runt och tittar lite häpet på vårt stök.

Och när barnens kusiner är hos mina svärföräldrar hänger de här också, och det är också trevligt och bra ungar som jag gillar men det är ofta från morgon till kväll och ofta har vi inte ens hunnit äta frukost innan det plingar på dörren. Och jag VET att jag får säga ifrån, eller be min svärmor att ropa in barnen till sig ibland, men jag vill ju vara varm och härlig och storsint och det är ju skitbra med jämnåriga kusiner på ett vis men det är ändå faktiskt jobbigt ibland. På det viset är jag en stadsunge. Jag är inte den där storfamnade generösa kvinnan som bjuder in alla traktens ungar på saft och bullar.

Och jag mår nästan sämre av att jag känner mig så DÅLIG än av det faktum att det är ungar här hela tiden. Vi har haft våra egna vänner vid några tillfällen på sistone och då har det kommit andra ungar och kusiner mitt i alltihop och sagt "Nu vill jag se på tv här!" mitt i våra middagar.
Min man är ju uppvuxen med det här och tycker inte att det är jobbigt eller konstigt. Och så känner jag mig som en futtig människa. IGEN! En sur med ihopsnörpt mun.
I dag när grannbarnen ramlade in på förmiddagen så tog jag faktiskt undan storepojken och frågade om han ville leka med dem. "Nej" sa han. Då sa jag till dem att de fick åka hem eftersom vi skulle åka till stan.

Och sen åkte vi till stan. Barnen och jag. De gick med mig och letade klänningar till bröllopet vi ska på om ett par veckor. Utan framgång. Men det var fint ändå. Jag och boysen på stan.

Oj vad jag gnäller! Men jag måste få gnälla av mig lite. Ibland. Generationsboende funkar nästan alltid bra och att bo på landet också men som sagt - ibland blir det lite för mycket. När det blir fri lejd mellan vårt och svärföräldrarnas hus när kusinerna är där. Det måste jag ju få tycka. Lite så här i hemlighet i alla fall.