Hyperstress

Jag har växlat upp och tryckt på så jäkla hårt de senaste två veckorna och så plötsligt igår eftermiddag tog motståndet slut. Min att-göra-lista bestod av saker som behöver vänta en dag eller två. Beslut som behövde fattas är fattade. Nu ligger bollen i någon annans knä. Helt förvirrad står jag och flämtar. Vad gör jag nu då?
Det fick bli en lunch med vännen S. En lunch som åts i lugn och ro. Med en kaffe efteråt. Och vi satt till kvar en stund efter att kaffet var slut. Och inte låg det en hög med panik-grejer och väntade när jag kom tillbaka.
Det är så svårt att gå från rasande hastighet till snigelfart. Det är som att tvärnita. Det gör nästan ont att stanna så abrupt.

Så när jag sitter här och skriver dessa rader går pulsen upp. Kroppen är i försvarsställning och väntar på anfall. Att skriva en Hypotext är att släppa beredskapen och kroppen uppfattar att nu är hotet som störst. Avslappningen är en fara i sig.
Jag lyckas inte få kroppen att förstå att det är ok att vila nu.
Någon ropar "Fika" i den tomma korridoren. Förvirrat. Tomma lokaler. Lugn över allt. Inget att göra just nu. Men hyperstress innuit.
Jag går och fikar. Och försöker komma ihåg att andas.