Jobb och hemmaliv

Det har varit veckor från hell på jobbet.
Det har varit veckor i limbo på hemmafronten.

Förra veckan, den här veckan och nästa har/ska Sambon och jag jobba/r/t. Grodan har ett litet pusslat sommarlov där han far mellan mormor, morfar och farmor, farfar. Så har han varit hemma några nätter också.

Det här var de där tre veckorna då en massa saker skulle hända och bli till.
På jobbet skedde det så med besked.
Förra veckan sa det KABOOOOM och så trillade hela våren och försommarens passivitet ner i knät och fullkomligen brisserade. Skiten som bara hade nått upp till anklarna svämmade plötsligt över och nu stod jag och hade randen precis under näsan. Det hela luktade jävligt illa och var på hela taget obehaglit.

- Dels för att det framgick med obekväm tydlighet hur mycket jag själv inte hade förstått, eller reagerat på. Så många fatala misstag i mitt ledarskap och planering så det var bara att skämmas.
- Dels för att det dessutom var en hel bunt andra människor som inte heller hade förstått eller reagerat.
Det var så sorgligt alltihop. Och pinsamt.

Så förra veckan var det bara att kavla upp ärmarna, sätta på sig löparskorna och springa genom organsiationen utav bara helvete och försöka bringa någon reda i alltihop. Men även om man springer så tar det lite tid innan man har fått ordning på leden av oreda. Och det är inte förrän leden är i ordning man får någon bild av vad som måste göras.

Den här vecka känns som om det handlat med om att faktiskt göra saker för att förbättra läget. Och just nu har jag fått en liten andningspaus där jag inte riktigt vet vad nästa löpsträcka ska gå. Jag tittar på min lista av saker och känner att jag har snurrat på varje sten på listan och nu måste kuggarna få jobba en stund innan det är dags att snurra på stenarna igen.

Det är helt märkligt att det bara är torsdag. Jag har jobbat så jävla hårt och fokuserat att tiden känns som den sträckts ut i kvadrat. Men det är bra. Bara torsdag är bra. Varje dag som försvinner är en dag mindre där jag kan göra något för att förhindra att alltihop har svämmat över tills dess att jag kommer tillbaka från semstern. Det jag misslyckas med att få iordning och få en plan på nu det får jag ta fram sopkvast, borste och gummistövlar och börja grovstäda i slutet av augusti. Och så klart stå till svars hur fan det kunnat gå så här illa.
Ingen härlig vy att ha att komma tillbaka till efter en förhoppningsvis mycket skön semester.

På hemmafronten har vi på hela taget varit ganska mycket barnlediga. Men utnyttjat det dåligt. Istället för att njuta av varandra, ha sex i vart enda rum utan hänsyn till om det låter eller att det måste ske efter 20-tiden då Grodan normalt sover så har vi ägnat oss åt enskilda aktiviteter. Sambon har stått med munskydd ute i garaget och isolerat. Jag har antingen städat, möblerat, burit flyttlådor inne eller så har jag jobbat med datorn i knät.
Suger så jävla hårt!
Jag saknar oss så himla mycket. Det är inte så att vi inte finns. Nej, så illa är det inte. Men en liten Groda har kliat sig emallan oss och istället för hud mot hud hela vägen så har vi varm ögonkontakt. Så känns det. Grodan är med hela tiden, även om han ligger i sitt rum och sover eller är hos sina mor eller farföräldrar. Vi har så svårt att bara vara vi.

Jag tror inte att vi är ensamma om att tappa bort sin tvåsamhet i småbarnslivet. Och jag skulle inte ens vilja påstå att vi är riktigt usla. På hela taget har vi egentligen det väldigt bra i vår relation. Men just de här veckorna tycker jag vi varit lite väl dåliga att ta vara på den tid vi ändå fått oss givna. Framför allt kan jag tycka det är lite synd att vi inte har sexat loss utav bara fan. Det hade varit roligt.

Nu är pausen slut. Dags att spriga igen.